Tragedierna i Rautavaara och Kuopio väcker många tankar och frågor. Vad får en förälder att ta livet av oskyldiga barn? I Rautavaara omkom tre barn, 1, 2 och 6 år, när barnens mor, född 1981, frontalkrockade med en buss, av allt att döma med flit. I Kuopio larmade en ung mamma polisen efter att hon dödat sina egna barn, 1,5 månader och 2,5 år. Hur ska samhället hjälpa unga familjer när orken tar slut? Var ska tyngdpunkten i det sociala arbetet ligga, kan familjer som har det svårt få hjälp utan att hamna under barnskyddet? Fungerar ­inte nätverken i Finland, lämnar vi unga mammor och ­pappor ­ensamma med sina problem? När familjemedlemmar och ­när­stående inte förstår hur illa det är ställt, hur ska då myndig­heter förstå att ingripa? Gemensamt för de två fallen är att det inte fanns någon konkret hotbild, eller indikation på att barnen befann sig i fara. Alkohol ­hade heller ingen andel i händelseförloppen som slutade i tragedi och outgrundlig sorg. Vi har ett fungerande socialsystem i Finland. Låt vara att ­resurserna är begränsade och ibland otillräckliga, men i ­grunden finns hjälp att fås när det krävs och behövs. ­Problemet är att ­identifiera och upptäcka alla problem. Det finns orsak att ­analysera om de ­begränsade resurserna är rätt riktade och ­koordinerade, och är tröskeln att be om hjälp för hög? Att vända sig till sociala myndigheter ska inte behöva ses som ett misslyckande. Men det blir lätt så i Finland. Här ska föräldrarna klara sig själva, ofta också utan stöd från varken släkt eller vänner. Mammorna i Rautavaara och Kuopio kände sig övergivna, ­ensamma och uppgivna. Det är en känsla som i den mörkaste ­stunden kan leda till radikala och dramatiska beslut. Hur ska då unga föräldrar som faller så djupt ner som ­mammorna i Rautavaara och Kuopio gjorde hjälpas upp? Det talas ofta om förebyggande arbete. I det arbetet ingår i ­första hand närståendenätverkets insats och förmåga att läsa av ­situationen och förstå att nu är det allvarligt. Det finns en klassisk, be­prövad och fungerande metod, nämligen att bry sig och fråga hur någon mår. När det brister i den egna närmiljön måste den som har det tufft själv be om hjälp. Den tröskeln är ofta svår att kliva över. Då når ­inte den hjälpande handen fram i tid. Det pågår ett reformarbete inom socialvården i Finland. ­Omsorgsminister Susanna Huovinen säger i en intervju för ­Helsingin Sanomat att i framtiden borde även familjer som inte lyder under barnskyddet ha möjlighet till hemhjälp. Det betyder att familjer som känner att de inte klarar av vardagen på egen hand kan be om hemhjälp. En välkommen lagförändring är planerad att träda i kraft 2016. Förhoppningsvis finns det resurser att sätta in. Barnskyddsfrågor har för låg prioritet i den politiska diskussionen. Det anser Hanna Heinonen, programchef vid Centralförbundet för barnskydd. Hon menar också att det finns för stora regionala och lokala skillnader och att barnskyddet främst reagerar på problem i stället för att förebygga dem. Händelserna i Rautavaara och Kuopio är tragedier som är svåra att förstå och förklara. Kanske hade ett myndighetsingripande räddat barnen, men det är ren spekulation. I främsta hand borde mammornas närmiljö ha reagerat och ställt frågan – hur mår du, kan vi hjälpa till?