På pappret var polisens organisationsreform en god idé. Man skulle­ minska på byråkraterna och få fler mannar till fältverksamheten som är kärnverksamheten inom det polisiära. Tanken är att medborgaren ska känna sig trygg och säker och vad är nu bättre än det. Den här reformen är tredelad. Den första delen genomfördes 2009 (PORA 1) och följande (PORA 2) året därpå. Med dessa två ­delar av reformen är det dessutom så väl ställt att man har ut­värderat dem. Det skedde 2011 under ledning av en människa­ vid namn Kristiina Haraholma som skötte analysen som ett beställnings­jobb för Polishögskolan. Hennes slutledning var lika kort som den var tydlig: Inställningen­ till polisreformen var mera positiv ju högre befattning man hade inom polisväsendet. Det berodde delvis på att poliser på chefsposter hade fått löne­förhöjning. Haraholma pekade dessutom på en annan följd. ­Centraliseringen hade lett till att de stora huvud­polisstationerna blivit magneter för poliser som söker specialisering. ”Det här s­plittrar personalen och ökar känslan av att folk är olika värda”, skrev Haraholma i sin rapport. Vi spolar fram till onsdagen den 19 november i år och en historisk händelse. Omkring tusen poliser marscherar genom Helsingfors centrum i en demonstration för att markera att arbetsbördan har blivit ohanterlig. Det här visar på ett virus i den levande, aktiva organism som det reformerade polisväsendet är tänkt att vara. Det är inte utan att man börjar känna en viss huvudvärk när man ser vad som har hänt sedan polisreformen inleddes 2009. Utrednings­tiderna har förlängts, antalet brott har hållits på samma­ nivå. Av det drar man samma slutsats som man också hittar i statistiken: På fem år har poliserna blivit 500 färre. De är i dag ungefär 7 500 och om sparkraven håller i sig så är de ytterligare 500 färre om ett par år. Polisutredningarna löser som bekant inte sig själva. I januari i år trädde den sista delen av den stora polisreformen i kraft. Målet med den var att minska polisinrättningarna från 24 till 11 stycken och samtidigt skrota rörliga polisen. I förbifarten ledde den dessutom till att det inte längre finns en endaste kvinna kvar på chefsnivå inom Finlands hela polisväsende. Så här beskrivs den sista delen av polisreformen av statsrådet: ”Enligt statsrådets rambeslut av den 4 april 2012 genomförs en o­mstrukturering av hela polisförvaltningen 2014–2015 (Pora III), vars syfte är att stärka polisenheternas funktionsförmåga genom att ­minska deras antal och se över deras uppgiftsfält.” Egentligen är det ett under att statsmakten kommer undan med den sista bisatsen. Minska på antal och stärka funktions­förmågan. Det här är ingen ny tanke, men frågan är om det ens kan k­lassificeras som en produkt av hederligt tankearbete. I verkligheten är det ohyggligt svårt att hitta en reform som har minskat på personalen men samtidigt stärkt funktionsförmågan. Frågar man poliserna själva så har ju detta inte hänt. Inom Öster­bottens polisinrättning har man minskat på personalen med 50 årsverken. Det blir värre. De reformstyrda minskningarna görs successivt och delvis genom pensioneringar. Det är först ungefär 2017 som manskapet på Österbottens polisinrättning kommer att inse den fulla vidden av polisreformen. I år sökte närmare 2 300 personer till polisutbildningen. De få av dem som får jobb får just det. Jobb, och sannolikt mera än de mäktar med.