Ett pinfärskt kyrkospel, ortodox liturgi, aforismer, epistlar och ortnamn. Författaren Lars Huldéns att göra-lista är lång trots att han ”bara tar det lugnt”. Och under vinterns besök på Nörråkers kan vilka idéer som helst slå rot. Lars Huldén har ett speciellt förhållande till träd. ­De har ofta en huvudroll i hans dikter. Det kan vara en omkullvält tall i skogen, ett anklagande lärkträd på Nörråkers som lurats på 25 meter av sin längd för att ha tvingats växa upp på dessa nordliga breddgrader. Än jämför han sig med en kotte, än är vi människor torra kvistar som blir bortsprättade en dag. Vi står omgivna av träden på Nörråkers, Lars Huldéns barndomshem och släkthemman i Monå, Nykarleby. Fadern Evert Huldén tyckte också om träd och planterade under sin livstid många för Monå ­exotiska träd på tomten. – Träd är kloka. De är levande organismer. Något slags förstånd har de. Var det nu sitter, funderar Lars Huldén. Han pekar mot Monå skogsväg, gamla vägen till Kantlax. – Tar jag en promenad mot Stubbas rå, kan jag komma tillbaka med tio, tolv uppslag till nya dikter. Skogsvägen vid Nörråkers går också under benämningen President Vígdis väg, efter att Islands president Vígdis Finnbogadóttir besökte Nörråkers 1992. Diplomaten och tidningsmannen Anders Huldén var ambassadör på Island och när Vígdis skulle besöka Vasa blev hon också bjuden på ett privat­besök till Nörr­åkers. – I Vasa planterade hon ett träd, här fick hon välja ut ett som skulle fällas. Det var en tall, säger Lars Huldén. Plötsligt hörs rop i skyn och ovanför oss drar en plog av svanar. Norrut dessutom mitt i kalla vintern. Han citerar en dikt, ”fell uut vingan gobb å föli me åås ot nårr”. Men inflikar också att det blivit utrett, att på Munsaladialekt heter det ”handi svanin” och inte ”hondi svanon”, ett språkligt tvisteämne i den här delen av världen. Det har blivit en till julhelg och ett till nyår på Nörr­åkers. Så Lars Huldén är tacksam. Stora delar av förra året var han krasslig, men just nu är det bättre. Snart, den 5 februari (samma födelsedatum som ­Runeberg), fyller han 89 år. Det blir inte så ofta han besöker ­Nörråkers numera. – Nörråkers är en fast punkt i tillvaron för mig och familjen, säger han och hoppas att så ska förbli även för kommande generationer. Sonen Mårten hade köpt ett hemman och skulle slå sig ner i Monå, han gick dock hastigt bort våren 2013. En oändlig sorg. Men en rönn ska stå kvar ­efter honom. – Bland mina efterkommande blir nog ingen bonde mer på Nörråkers. Om nu inte världen förändras så att vi måste för att överleva. Då kan vi åtminstone odla potatis. Nörråkers och byn Monå, eller Måon som är ett lika korrekt namn, har varit en ständig inspirationskälla i Lars Huldéns författarskap. – Trakten och människorna har haft mycket att ­berätta. Jag har lyssnat och lagt på minnet. Det har funnits många språkmästare här i byn som alltid hittat drabbande repliker. Monåborna har namn om sig för sin formuleringsförmåga. Man avslutar inte en konversation utan att det blir en fullträff på slutet. Det syns också i Lars Huldéns poesi. Dels den karakteristiska ironiska Munsalahumorn, dels slutar dikten ofta med en knorr där allt vänds åt ett annat håll. – Det går antagligen automatiskt att jag skriver i den traditionen. Jag tror att den språkliga förmågan här bottnar i att det funnits så mycket fattigt folk som inte haft någon annan försvarsförmåga än språket. Man kan vinna över vem som helst med språket. Lars Huldén blev inte heller någon Nörråkers­bonde. Hans far Evert Huldén var bonden och författaren. Lars Huldén är professorn och författaren. Hur stora delar som är professor respektive poet kan han inte säga. De går in i varandra. Under sin långa akademiska karriär har han hunnit avhandla österbottniska dialekter, finlandssvenska ortnamn, som numera också finns på nätet, Carl Michael Bellman och ­Johan Ludvig Runeberg. Och professorn är fortfarande verksam. Runeberg känner han sig färdig med, men ortnamnen gäckar fortfarande. – Det är fem till tio procent som är problematiska. Just nu arbetar jag med namnet Tölö som också hänger ihop med till exempel Tölby och Töjby. Men jag börjar vara på det klara med det och det ska snart publiceras i Namn och bygd i Uppsala. Jag lutar åt att det kommer från personnamnet Tyrgil, Torgil, som var vanligt ännu på 1500-talet. Bellman är också fortfarande aktuell. Lars Huldén arbetar på en artikel om Fredmans epistel 72. Titeln på senaste boken ”Kroppen sig framåt lutar”, som utkom i höstas, är också inledningen till Fredmans epistel 79. – Bellman är gåtfull. Det är inte alltid så lätt att veta vad han menar. Bäst som det är skriver jag något mer om honom. Och hur ska man kunna skilja på ortnamn och poesi? – Namn är poesi. Ortnamn är som medaljer, väldigt kortfattade. Eftersom jag kommer från grannbyn Hirvlax så talar vi dialekt, allt annat vore onaturligt, och ibland jämför vi hur man säger saker i Monå respektive Hirvlax. Det finns skillnader på så korta avstånd, även om de är små. – Men de gamla reglerna försvinner. I och med centralhögstadierna blandas dialekterna. Utvecklingen har skett hela tiden. Tar man till exempel Munsaladialekten är den rimligtvis en sammanblandning av de dialekter som talades i sjöbyarna som tillhörde Vörå socken och de dialekter som talades av upplänningarna som tillhörde Pedersöre innan Nykarleby socken bildades 1607. Och som han säger, alla de nordiska språken och dialekterna, isländska möjligen undantaget, är olika fornnordiska dialekter, i förlängningen plattyska dialekter. För Lars Huldén är sammanhanget och tillfället avgörande för vilken dialekt han väljer. I Monå är det förstås Munsaladialekten, i Helsingfors, hans andra hem, väljer han en dialekt som är lättare att förstå där. Det är också i Helsingfors, vid universitetet, han haft sin akademiska karriär och vistats i världar rätt fjärran från Nörråkers. – Jag känner mig ändå som en ”Måonpojk” som råkat hamna ut i världen. Och har nog kommit överens med folk överallt. Men han frågar sig samtidigt om han blir betraktad som österbottning av österbottningar. – Man kan lätt bli utstämplad och bli av med sitt österbottniska pass när man passerat Seinä­joki. Man skulle nog behöva vara här för att ingå i vi-andan, det räcker inte med bara somrarna. Österbottningarna har i alla fall tagit honom till sig som diktare. 1977 utkom boken ”Heim/Hem”, dikter på Munsaladialekt och högspråk. Han har slagit an en sträng som går rakt in i hjärtat på folk. Fortfarande läses och citeras dikterna flitigt. – Många har hört av sig och velat översätta dem till sin dialekt och det har jag ingenting emot. Norröver är det lätt, men söderöver blir det problem med rytmen. Och knappast ordnas det en begravning utan att nummer 584 i den evangelisk-lutherska psalmboken ”Jag har ett hem ett ljuvligt hem” sjungs. Både präster och kantorer måste vara rejält trötta på den, befarar Lars Huldén. Psalmtexten kom till via ett beställningsarbete från Wasa teater, baserat på Zacharias Topelius ”Fältskärns berättelser” och en ?karelsk krigsfånge som kom till Löjlax i Munsala. – En präst frågade en gång om det som står i psalmen var min tro. Jag svarade att det är en vision som många kan dela. Men prästen ansåg att det måste vara tro. Det är lite värre, det. Det var Huldén, Runeberg och Bellman... Men det finns ännu en litterär storhet som Lars Huldén tolkat, William Shakespeare. På födelsedagen den 5 februari går ridån upp för Trettondagsafton på Dramaten i Stockholm och då sitter översättaren Huldén troligtvis i salongen. Strax före jul hade Stockholms stadsteater premiär på Otello i svensk översättning av Lars och Mats Huldén. Nyligen avslutades en lång säsong av Richard III på Dramaten. Översättning: Lars Huldén. Som vanligt har han många järn i elden, även om han säger att just nu gör jag inte mycket. Tittar mest på tv. Boken ”Kroppen sig framåt lutar” utkommer på tyska i februari och på finska till hösten. Han medverkar med aforismer i en kommande bok. Just nu provsjungs en ny svensk översättning av den ortodoxa ­Chrysostomosliturgin där en del Huldénska strofer finns med. Han har medverkat som världslig kommentator. Under det här året blir det också urupp­förande av kyrkospelet Jeriko i Korsholm under ledning av Rainer Holmgård. För musiken står Markus Fagerudd. Texten har förstås skrivits av Lars Huldén. – Egentligen borde jag sluta, när jag är så här gammal borde jag diskvalificeras. Det kommer yngre som också behöver få rum, de skriver på ett annat sätt. Och det måste de också göra för att få uppmärksamhet, säger han. Men tar han en sväng längs skogsvägen när det våras, försvinner in bland träden, kan det ge upphov till nya dikter. – Kommer jag på något brukar det gå fort.