Change. Förändring är ordet. Vänsterpartiet Syrizas ledare Alexis Tsipras har lyckats skapa en Obama-liknande aura kring sin person. Det är en förklaring till ­Syrizas framgång i det grekiska parlamentsvalet i söndags. Det politiska livet i Grekland är i grunden förändrat, i och med att den ena av de två kolonner det i decennier vilat på rasat samman. Socialdemokratiska Pasok är reducerat till ett parti med ett understöd på under fem procent. Uppenbarligen har Syriza sugit åt sig både rörliga väljare och mången gammal socialdemokrat. Tsipras vill som bekant omförhandla stöden till Grekland. Det ger anledning att titta på ett annat, avsevärt äldre stödpaket. 1953 slöts en överenskommelse gällande det av kriget ödelagda Tyskland i London. Dealen var att hälften av Västtysklands skulder till omvärlden skulle efterskänkas. Tyskarna fick ”förlåtelse” för en skuld på 15 miljarder tyska mark. I kombination med Marshallhjälpen från USA bidrog det här till det som kom att kallas Tysklands ekonomiska under. Till villkoren hörde också att Västtyskland bara behövde ­betala av på den återstående skulden när landets handelsbalans visade överskott. Tyskarna fick med andra ord betala när de hade pengar, tvingades inte låna eller tömma reserven med utländsk valuta för att sköta skulden. Vidare: återbetalningsraten begränsades till tre procent av exportinkomsten. Kopplingen till exporten lockade de utländska långivarna att satsa i tysk exportindustri, eftersom det ökade deras chanser att få tillbaka det de lånat ut. Jämför Grekland, som trojkan (EU-kommissionen, Europeiska centralbanken, Internationella valutafonden) nu i snart fem år dragit åt tumskruven på. Greklands skuld uppgår i dagsläget till 317 miljarder euro. ­Landet har fått 252 miljarder i stöd. Men Londonbaserade ­Jubilee Dept Campaign, en organisation specialiserad på djupt skuld­satta ­länder, uppskattar att bara 10 procent av den summan ­kommit grekerna till godo. Resten har gått till utländska banker och hedge­fonder. För grekernas del har det inte gjorts någon koppling ­mellan en realistiskt uppskattad betalningsförmåga och kraven på återbetalning. Greklands skuldbörda har ökat, inte minskat under de år landet varit föremål för trojkans ”räddningsoperation”. Arbetslösheten är dubbelt så hög som den var i maj 2010, cirka 26 procent generellt, mellan 50 och 60 procent bland unga greker. En majoritet av grekerna lever på eller under fattigdomsgränsen. Industriproduktionen har sjunkit med 30 procent sedan krisen briserade. 1950-talets ekonomiska draghjälp till Västtyskland var delvis en följd av kommunistskräcken. Ifall Grekland inte fås på fötter lurar i stället ett högerspöke i kulisserna; att Syriza valt högerpopulistiska Oberoende greker som regeringspartner verkar i dagsläget något oroande. Ska en skuld utkrävas som i Shakespeares ”Köpmannen i Venedig”, där långivaren Shylock kräver gäldenären på ett skålpund kött ur dennes kropp eller finns det andra vägar? En skuld är en skuld, säger dagens tyska förbundskansler. Finlands statsminister har hittills hållit med, men under toppmötet i Davos nyligen antydde han för första gången att en omförhandling av villkoren inte är helt utesluten. Hur knuten är egentligen Alexis Tsipras näve? En optimistisk ­bedömning är att den börjat förändras i riktning utsträckt hand. Långivaren/EU borde också frångå knytnäven.