Riksdagsvalet 2015. Av många utnämnt som det viktigaste valet på evigheter. Det handlar inte enbart om huruvida du eller jag tvingas jobb­a tills vi är 68. Det handlar mer om huruvida mitt barn eller ditt barnbarn tvingas jobba tills han eller hon är 73. Det handlar int­e lika mycket om hur långt jag har till närmaste hälsostation eller tandläkare, som det handlar om ifall min son eller din dotter ska delta i förberedande förlossningsmöten över video från hemmet. Jag kan jobba tills jag är 68 om jag vet att det garanterar att min son får gå i pension senast vid samma ålder. Jag kan tänka mig att köra i trettio minuter till närmaste tandläkare eller hälso­station om jag vet att jag gör det för att garantera att min son, när han blir vuxen, inte behöver sitta i en timme i bil för att få samma service. Det vi gör nu ska vi inte göra för enbart oss själva. Om jag i dag högljutt ropar nej till en halvlång bilfärd till någon form av kommunal service, betyder det då att jag säger ja till en lång bilfärd för kommande generationer att nå samma service? Sådana svar vill jag ha av våra blivande riksdagsledamöter. I något skede tvingas staten och kommunerna spara. I något skede lär en centralisering ske, eftersom vår välfärd inte längre kan bära alltför mycket dubbelarbete – i vissa fall endast med några kilo­meters avstånd emellan. Som riksdagsledamot är det naturligt att man har den egna kommunens bästa i åtanke, men uppdraget är större än så. Det handlar om att se till hela den region man representerar och även till landet som helhet. I dagens värld kan detta vara svårare än man tror. Fler och fler forskare rapporterar om en pågående narcissistisk tidsålder där vi människor är och blir allt mer självcentrerade och egoistiska. Kan en korsholmare eller Vasabo se längre än till den egna kommungränsen? Kan en Malaxbo? Kan en Vöråbo? Eller: kan det vara så att viljan att ta sig till riksdagen mer handlar om den egna personen och möjligheten att framhäva sig själv än viljan att vara med och skapa någonting nytt? Vi har allt svårare att se våra egna fel och brister. Det betyder också att vi har allt svårare att se helheter som inte i första hand gynnar oss själva. Jean M Twenge, doktor i psykologi och författare till böckerna ”Generation me” och ”The narcissistic epidemic”, hävdar exempelvis att den ekonomiska krisen i USA, som också spridit sig över hela världen, berodde på narcissistiska börsmäklare som tog alltför stora risker. Det finns krav och förväntningar på alla arbetsplatser, och ju högre tjänst du har, desto högre är kravet. Det finns inte många högre poster i en demokrati än posten som folkvald representant i maktens korridorer. I Finland står vi inför många omvälvande reformer och förslag. Det här ställer krav på våra blivande riksdagsmän och -kvinnor, på kandidaterna som just nu startar upp sina kampanjer runt om i landet. Det ställer också krav på oss som väljare. Kandidaterna bör krävas ordentliga svar på viktiga frågor, de bör kunna presentera vettiga och realistiska alternativ till något de är emot eller för. Framför allt måste de kunna svara på raka frågor. ”Jag vill till riksdagen för att påverka” har spelat ut sin rätt. Det krävs mer än så då vi skriver 2015 i kalendern.