Bilden på VBL:s första sida i går är exceptionell. När – om någonsin – har ett fullmäktigeärende fått folk att vallfärda till kommun­gården i sådan omfattning som inför Vörås Båssar-beslut? Givetvis var uppslutningen i betydande grad en följd av att tvisten i Vörå blivit så personcentrerad. De närvarande var där för att markera sitt stöd för en livslevande person, inte för någon paragraf. Personen i fråga hade dock beslutat sig för att kasta in hand­duken. Utan bitterhet, betonar hon i sitt pressmeddelande. Fullmäktiges ordförande betonar för sin del att hon ser det ­avgångsavtal kommunen och ex-kommundirektören under­tecknat som ett slut på en långdragen process... ”nu ska vi i sam­förstånd bygga upp kommunen igen.” Men samtidigt stod omkring 150 kommuninvånare som inte alls var färdiga med processen utanför möteslokalen. De krävde nyval, en möjlighet att välja sig ett nytt fullmäktige. Ifall de lyckas samla in namn motsvarande fem procent av antalet röstberättigade ­kommuninvånare måste fullmäktige ta deras krav till behandling. Ett nyval mitt i en fullmäktigeperiod vore – precis som bilden som knäpptes utanför kommungården i Vörå på tisdagskvällen – något exceptionellt. Kommunlagen ger möjlighet till det, men ­frågan är om det någonsin skett. Är att över huvud taget kommentera den här möjligheten att göra ont värre, blåsa på en eld som förhoppningsvis håller på att falna? Så kan det tolkas. Men att negligera den här opinionen kan också vara som att kasta ett tjockt Vöråtäcke på elden. Då syns den inte längre men försätter att pyra där under och minsta vinddrag som lyfter på täcket en aning kan få den att flamma upp igen. Vad skulle sittande Vöråfullmäktige ha att förlora på att pröva sitt förtroende, avgå frivilligt och utlysa val? (Utöver den summa det kostar att ordna val, förstås.) Att säga ja till kravet skulle av en del fullmäktigeledamöter sannolikt ses som att erkänna sig ”skyldig”. ”Jag har inte gjort ­något fel, varför skulle jag avgå?” Det är en förståelig reaktion. Men om man inget fel gjort har man ju inte heller något att frukta av ett nyval. Fast det brukar vara ont om fullständigt felfria människor, speciellt om omständigheterna är turbulenta. Tänk om ett fullständigt rent bord är vad som krävs för att Vörå ska kunna gå vidare? Det måste vara tillåtet att lufta tanken. Så till en annan ort som just nu också saknar anförare, Jakobstad. Mikael Jakobsson, stadsdirektör sedan 2005, meddelade för två veckor sedan att han avgår. Som orsak uppgav han en rad ”mänskliga” skäl: slitsamt jobb, tung medial uppmärksamhet samt att det finns annat i livet. Inte minst att vara med sina barn. Den troskyldiga tänker: Här är en person som inte klamrar sig fast vid makten utan kan tänka om. En god far, dessutom. Den mer cyniskt lagda tänker: Här är nog en hund begraven. Cynikern får rätt, den troskyldiga känner sig blåst. Småningom sipprar det ut att stadsdirektören tecknat ett ekonomiskt riskfyllt avtal, mot stadsstyrelsens vilja. Att styrelsen inte längre har förtroende för honom och har tänkt föra saken till fullmäktige. Stadsdirektören förekommer den manövern genom att själv gå. Men i stället för att öppet redogöra för bakgrunden går både stads­direktören och stadsstyrelsen ut med en skönmålning. Bristande öppenhet, bristande ärlighet göder alltid föraktet mot politiker och andra makthavare.