Vårdreformen är – bland annat – ett journalistiskt problem. Vård av olika former är enligt ett tämligen enstämmigt budskap från "folket" en högprioriterad fråga. Det är den del av välfärdssamhället som en majoritet in i det sista inte vill tumma på. Det betyder att allmänhetens intresse för vårdreformen borde vara på topp. Alla borde kasta sig över senaste nytt om den. Så är det inte riktigt. Är det för att media inte förmått förklara frågan på ett tillräckligt klart och intresseväckande sätt? Är det för att politikerna inte förmått göra det? Eller är det för att reformen alltmer frigjort sig från verkligheten – den verklighet där en enskild sitter med ett sjukt barn i ett väntrum, vakar med en döende anhörig i en sjukhussäng eller svettas inför mötet med en socialarbetare – och seglat iväg som en väldig, uppblåsbar mammut över hustaken? Statsminister Alexander Stubb uttalade sig i den sistnämnda riktningen när han var i Österbotten i måndags. "Jag är faktiskt lite frustrerad över att vi glömt bort att det är fråga om människor. Det handlar om hurudan service vi ska ha." (VBL 24.2.) Frågan är vilka han åsyftar med ordet "vi." Förhoppningsvis den egna klanen, människor i beslutsfattarposition. Det är upp till politikerna att komma ihåg att det handlar om människor, behålla fokus på det väsentliga. Ändå finns det – givetvis – knappast någon enda politiker eller tjänsteman som aktivt eftersträvat en misslyckad vårdreform. Men misslyckad blev den som bekant genom att den förra veckan inte passerade grundlagsutskottets nålsöga. Belackarna fick rätt och nu har social- och hälsovårdsutskottet börjat stycka upp mammuten. Enligt de knapphändiga uppgifter som sipprat ut efter utskottsmötet på tisdagen bygger den nya versionen på samkommuner i form av vårddistrikt. Vårddistrikten motsvarar det som kallades produktionsområden i den kasserade modellen. Den gamla modellens översta skikt, de fem vårdområdena – de verkliga mammutarna – är däremot borta med vinden. Väl är det. Verkligt väl. Vårddistrikten skulle bli nitton till antalet och i stort motsvara nuvarande sjukvårdsdistrikt. I deras famn faller all personal, alla pengar och all beslutanderätt som är knuten till vården – sjukvård, bashälsovård, socialvård. Kontrollen över vården skulle alltså fortsättningsvis hamna längre bort från den vanliga vårdbehövande människan än i dag, eftersom den försvinner från den kommunala nivån. Men gapet skulle inte bli så omänskligt stort som i den skrinlagda modellen. Den sittande riksdagen gör nu sitt yttersta för att hinna få den nya versionen av reformen klar innan klockan klämtar. Det gör den kring den 14 mars, när nuvarande riksdag förväntas sätta punkt. För medborgaren i ledet verkar tidtabellen pressad. Ökar det inte risken för hastverk? Vore det så fruktansvärt om nuvarande riksdag och regering inte fick placera en slutförd vårdreform som en fjäder i hatten? Politisk prestige borde inte få spela någon roll. Ett mer acceptabelt försvar för brådskan är att det skulle innebär ett ansenligt dubbelarbete ifall en ny riksdag och regering måste börja tröska frågan på nytt. Det är bara att hoppas att det denna gång går att kombinera snabbhet och kvalitet.