Svenska är ett bra krisspråk.” Så löd rubriken på en av ledarna i torsdagens Helsingin Sanomat. Ledarskribenten hade tydligen tagit avstamp i onsdagens HBL. Där intervjuades forskaren Janne Väistö. Han filar på en doktorsavhandling om skolsvenskan ur ett historiskt perspektiv. Väistös tes är att politiska kriser, krig eller allmän osäkerhet i omvärlden gynnar intresset för det svenska språket i Finland. I ett sådant läge framstår en nordisk orientering som en trygg hamn. Då är det till fördel ifall många finländare kan kommunicera med de ansvariga för den närmaste av de nordiska hamnarna utan omvägen via engelskan. Den krassa slutsatsen blir med andra ord att Putin är bra för oss ”svenskkramare.” Janne Väistö påminner om hur avogheten mot svenskan blomstrade under 1930-talet, då nationalismen stod i blom. Nationernas förbund, FN:s företrädare, antogs vara en trygg garant för vår unga självständighet; de nordiska grannarna var av mindre betydelse. Men som kom krigsåren och alla vapenföra kallades in, oberoende av modersmål. Före det, medan de hotfulla molnen tornade upp sig vid horisonten, hade alla krav på inskränkningar i svenskundervisningen dragits tillbaka. Enligt Väistö var den ammunition som användes i debatten på 1930-talet snarlik den som används i dag. ”Slöseri med resurser om alla måste läsa svenska. Hämmar inlärningen av viktigare språk.” Kalla kriget höll intresset för svenskan uppe, medan Sovjetunionens siste president Gorbatjov försvagade det. Ungefär samtidigt som Sovjet föll i bitar kom Finskhetsförbundet desutom på snilleblixten att koppla ordet svenska till ett ord som inte väcker några som helst positiva associationer: ordet tvång. EU-landet Finland (födelseår 1995) skulle, som mången säkert minns, gå direkt på Europa, utan några omvägar eller bindningar till Norden. ”Kan själv.” Sedan millennieskiftet har debatten kring svenskan bara blivit fränare. Men samma tendens gäller nog också för många andra frågor. Debattklimatet har överlag blivit råare. Men nu... nu ska vi bland annat bygga upp ett försvarssamarbete med Sverige och forskare Väistö förutspår en ny sväng i Suomi Neitos (Jungfrun Finlands) långdans med det svenska språket. Det är intressant att ta del av tillbakablicken på hur stora politiska samhällsskeden påverkar en mindre fråga. Språk är inte bara språk utan också politik - ibland mer, ibland mindre - och strateger ute efter att driva en viss fråga i en viss riktning kan dra nytta av det. SFP har enligt Väistö genom det säkerhetspolitiska läget fått ett väldigt bra argument i kampen för den obligatoriska svenskan. Men att motivera behovet av kunskaper i svenska genom att hänvisa till ”hotet från öster” känns trots allt inte särskilt attraktivt. Svenskan är en del av Finland i sin egen rätt, precis som finlandssvenskarna är det, oberoende av vad som sker i omvärlden. I republiken Finland ska vi ha kunskaper i varandras språk – men de får förvisso vara varierande, beroende på person och situation. Än viktigare: vi ska ha respekt för varandras språk. Den respekten bör prägla den debatt som kommer att föras i riksdagen nästa vecka, då kulturutskottets utlåtande om medborgarinitiativet om frivillig svenska behandlas. Kulturutskottet förkastade initiativet med stor majoritet. Men krafterna bakom medborgarinitiativet har redan meddelat att de siktar på att återkomma med ett nytt, likartat initiativ.