Debatten om SFP:s nuvarande position på höger-vänsterskalan startade i VBL. Den senaste veckan har Svenska Yle med påfallande stor iver tillfört nytt bränsle i den uppenbarligen eldfängda frågan. Hypotesen är att partiet glidit högerut. Bevismaterialet är den ekonomiska politiken såsom formulerad i valprogrammet. Glidning eller inte: Att exempelvis minskad progressivitet i beskattningen är högerpolitik vore normalt sett ett ostridigt faktum. Att ett parti som kallar sig borgerligt liberalt vill driva en borgerlig liberal ekonomisk politik borde heller inte vara särskilt kontroversiellt. Desto intressantare då att SFP:s rikspolitiker nästan mangrant tillbakavisat påståendet att partiet skulle driva en högerpolitik. Ordförande Carl Haglund helgarderar med att om partiet glidit högerut är det ingen nyhet, och dessutom är höger och vänster föråldrade begrepp (Vbl 19.2). Det finns flera orsaker till denna förklaringsiver. SFP är inte i ?alla frågor ett typiskt högerparti. Inte ens i alla avseenden i de ?ekonomiska frågorna. I den aktuella debatten har det exempelvis framkommit att partiet är berett att höja kapitalskatten, vilket inte sägs rakt ut i valprogrammet. Internt är ämnet känsligt då inte alla inom partiet, ens bland kandidaterna, heller ställer sig bakom en utpräglat borgerlig ekonomisk politik med skattesänkningar som medel. Och naturligtvis, en ideologisk stämpel är föga välkommen inför valet när partiet behöver samla ett brett spektrum av väljare. Det är inget självändamål att stoppa partier i exakta ideologiska fack. Däremot är en ideologisk debatt viktig, inte minst inför ett val. Ideologierna är inte så döda som ryktet vill göra gällande. Man kan naturligtvis fråga sig liksom Carl Haglund, om höger och vänster ens är relevanta begrepp i dag. Partierna har allt mer närmat sig en mittfåra. Samtidigt tycks väljarna vara mer intresserade av enskilda sakfrågor än av traditionella ideologiska parti­lojaliteter. Men trots det existerar de ideologiska skiljelinjerna fortfarande ute i den politiska verkligheten. Allra tydligast just i de ekonomiska frågorna och när det handlar om den offentliga sektorns roll. Och det är ju långt med de frågorna som välfärdsstaten står och faller. Där finns en höger-vänsteraxel oavsett om man vill låtsas om den eller inte. Att ett parti har en tydlig ideologisk profil och kan ställa sig bakom den är fortfarande viktigt. Det är partiets ideologi som ska göra det möjligt för väljarna att förutse hur partiet kommer att agera i riksdag och regering. Detta mått av förutsebarhet är ett viktigt instrument i en representativ demokrati. För ett parti som SFP, med språket som dominerande sammanhållande länk, är detta naturligtvis inte oproblematiskt. De omkring 70 procent av de finlandssvenska väljarna som röstar på partiet placerar sig på en vidsträckt del av höger-vänsteraxeln. Likafullt ska SFP i riksdag, och eventuellt regering, liksom övriga partier fatta beslut om konkreta frågor av högst ideologisk natur. Var partiet ska placeras på den ideologiska kartan är alltså inte en oviktig fråga. Kalla det konsumentupplysning. Vartåt SFP glidit under de senaste decennierna är mera en akademisk fråga. Det relevanta för väljarna är att partiet lyckas kommunicera ut var det står i dag.