Röstberättigade finländska medborgare har rätt att rösta precis som de vill. Det är en demokratisk grundbult man helst inte ska ifrågasätta. Men det förutsätter att också de som röstar tar sitt röstande på allvar. Iltalehti gjorde i går en telefonintervju med en av de invalda vid söndagens val, Teuvo Hakkarainen, en sannfinländare som sedan tidigare är känd för sin... tja ... ”okonventionella” framtoning. På frågan om varför han tror att han blivit invald svarar han: ”Jag är karl.” Han har ”inte följt med valet så noga” så han är själv inte helt klar över om han blivit invald eller inte. Det sluddriga resonemanget glider sedan småningom över i funderingar om hurusom utländska män inte är män. 5540 finländare gav Hakkarainen sin röst. Det är en klar ökning från valet 2011, då han fick 3371 röster. Kanske gjorde de som röstade på tidigare sågverksägaren Hakkarainen – politikens Matti Nykänen – det för att visa finger g­entemot makten, herrarna i Helsingfors, tanterna i blomsterhatt. Men det finns faktiskt konstruktivare sätt att uttrycka en protest på, i stället för att utnyttja en person som bokstavligen inte är rätt man på rätt plats. 26 av dem som valdes in för Hakkarainens parti Sannfinländarna är män. 12 är kvinnor. 35 av dem som valdes in för det blivande statsministerpartiet Centern är män. 14 är kvinnor. Det är långt från fifty-fifty könsfördelningen (cirka) i det finländska samhälle riksdagen ska spegla. I Samlingspartiet är det dessbättre mer som det bör vara: 19 män, 17 kvinnor. Det lilla svenska parti som i förra regeringen ofta agerade stödparti åt Samlingspartiet har sämre siffror: 6 män mot 3 kvinnor. Lägger man till Ålands riksdagsledamot Mats Löfström blir det 7 mot 3. I det stora förlorande partiet, Socialdemokraterna, är de kvinnliga riksdagsledamöterna i klar majoritet: 21 mot 13. Vänsterförbundet, som också backade, har likaså kvinnlig majoritet; 7 mot 5. Kristdemokraternas representanter är 3 kvinnor, 2 män. De g­röna, som gjorde ett överraskande bra val, sänder 8 män och 7 kvinnor till riksdagen. När man ser på könsfördelningen i Centerns och Sannfinländarnas skara frestas man ta till ordet backlash, dramatisk till­bakagång. Men beaktar man hela riksdagsförsamlingen är antalet kvinnliga ledamöter faktiskt bara tre färre än efter förra riksdagsvalet. Det är i sig inte särskilt dramatiskt. Det nya är att den kvinnliga majoriteten så tydligt hittas i det förlorande lägret. Vi har som bekant numera också en och endast en kvinnlig partiledare, KD:s Päivi Räsänen. Det bidrar till känslan av snedvridning inför åsynen av raden av kostymprydda möjliga regeringsbildare. Kvinnor arbetar mycket oftare än män inom den offentliga sektorn. Kommer herrar politiker, som inför valet talat i munnen på varandra om vikten av att skapa och vidmakthålla arbetsplatser, att komma ihåg det under de närmaste fyra åren? Ifall Socialdemokraterna och Vänsterförbundet efter regerings­bildningen återfinns i opposition – vilket är sannolikt – är det många ”kvinnliga” synpunkter som riskerar att inte beaktas.