Ett valresultat är alltid rätt. Precis som ett slutresultat i en fotbollsmatch. Den som fått flest röster eller gjort flest mål vinner. Det behöver inte betyda att alla är nöjda med resultatet. Mikko Ollikainen, SFP, är knappast helnöjd. Att dessutom bli utpetad av en sannfinländare på slutrakan svider säkerligen extra mycket. Det är förståeligt. Det är också förståeligt att oron kring det svenska språkets roll framöver växer efter valet. Lite beroende på regerings­konstellationen, så riskerar den så kallade obligatoriska skolsvenskan att bli frivillig. Då vet vi att färre finländare kommer att prata eller ens förstå svenska i framtiden. Låt mig omformulera: då vet vi att färre ­finländare kommer att prata eller ens förstå ett av de två officiella språken i vårt land. Det är oroväckande och skrämmande. Skrämmande är också att vi lever i ett Finland där öppet rasistiska kandidater väljs in i vår riksdag – eller till parlamentariker i Bryssel. Det säger en hel del om oss finländare, exakt vad vet jag inte. Men det säger också mycket om den politiska arenan i vårt land. Teuvo Hakkarainen, sannfinländaren som ville att alla somalier och homosexuella skulle placeras på Åland, återvaldes till riks­dagen med klar marginal. I Bryssel sitter Jussi Halla-aho, en sannfinländare som gjort sig ett namn bland annat tack vare rasistiska och nedsättande formuleringar om finlandssvenskar, muslimer, somalier och judar. Några egentliga krafttag från den sannfinländska partiordföranden Timo Soini, eller partiledningen, gentemot de två ovan nämnda herrarna efter deras uttalande de senaste åren, har inte gjorts. I andra länder skulle dylika uttalanden kostat dem platsen i partiet. I andra länder skulle övriga partier, framför allt de stora och etablerade, ta ett större avstånd eller helt ignorera ett parti som tillåter medlemmar med öppet rasistiska åsikter – som i vissa fall också riktas mot landets minoritetsbefolkning. Men inte i Finland. Så här pratar Timo Soini om partikamraten Hakkarainen i ­tisdags (Ilta-Sanomat 21.4): – Teuvo är en nödvändig del av finländsk demokrati och den sannfinnländska folkrörelsen. Han är ett exempel på att demokrati är hela folkets sak… Han har hämtat in mer utländsk valuta i landet än de rödgröna rödvinsdrickarna i Rödbergen. Just nu sitter blivande statsminister Juha Sipilä och skissar på sin regering. Dörren står i sedvanlig stil öppen för alla, och efter att Sannfinländarna tackat nej till en regeringsplats 2011, har Soini nu proklamerat att partiet är villigt att kliva in genom regeringsdörren. Samtidigt öser Sipilä och Soini beröm över varandra. De sägs ha ett stort förtroende för varandra, och partierna har även samma syn i en del värdepolitiska frågor. Enligt Helsingin Sanomats regeringsmaskin på webben betyder en sannfinländsk närvaro i regeringen att den obligatoriska skolsvenskan högst troligt slopas. I morgon firas veterandagen i vårt land. Man kan fråga sig om det var det här samhället som våra krigshjältar offrade liv och lem för. I krigen gav finnar, finlandssvenskar och säkerligen en och ­annan homosexuell sitt allt, sitt liv för att försvara vårt land och vår frihet. Enade som aldrig förr. I dag är Finland splittrat. Arvet efter våra krigshjältar borde förvaltas bättre än så här.