Den offentliga armbrytningen mellan Antti Rinne och ­Jutta Urpilainen visar att såren efter Urpilainens knappa förlust i ordförande­valet förra sommaren ännu inte läkt, och att Urpilainen fortsättningsvis har ambitioner. Motsättningarna blossade åter upp i torsdags i samband med ­valet av ordförande för den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Rinne stödde Antti Lindtman och bad Urpilainen att inte ­ställa upp i valet eftersom de förespråkar olika politiska linjer. Senare förklarade Rinne att Urpilainen är aktuell för en ministerportfölj ifall SDP sitter med i regeringen. Valet av Lindtman gavs också en strategisk betydelse eftersom han ses som en möjlig partiordförande i framtiden, och den framtiden kan vara närmare än vi tror. Enligt Lauri Karvonen, professor i statskunskap vid Åbo Akademi, är käbblet mellan SDP-profilerna ett symptom på den vilsenhet som han menar länge kännetecknat partiet (VBL 25.4). Vilsen­heten och valförlusten skapar konflikter och slitningar. Valresultatet var dessutom en historisk bottennotering, vilket ­givetvis gav Urpilainen en möjlighet att åter höja profilen internt. Jutta Urpilainen förklarade förra våren att SDP inte är någon enskild intresseorganisations företrädare, att partiet sätter landets väl och ve i främsta rummet. Sedan Antti Rinne tillträdde som ordförande har SDP:s politik åter sökt sig vänsterut och kopplingen till fackföreningsrörelsen har blivit tydligare. Ändå tappade SDP åtta mandat och Vänster­förbundet två mandat. Vad säger det om SDP:s politik och facket? Den troliga regeringsbildaren, Centerns Juha Sipilä, jobbar för att knyta ihop ett samhällsfördrag för att få landets ekonomi på fötter. Sipilä verkar ha som målsättning att införa ett tankesätt där två miljoner arbetstagare ställs över 34 riksdagsledamöter från SDP, och han har därför under vintern och våren systematiskt ­nätverkat gentemot fackbossarna. Men det blir en tuff utmaning att få arbetsmarknadens parter att enas om de förändringar i arbetslivets spelregler som krävs för att förbättra landets konkurrenskraft och produktivitet, men ändå så att helheten är balanserad. Det kan bland annat handla om att förlänga arbetstiderna, strejkböterna, arbetslöshetsskyddet och en moderat lönepolitik. Kanske Sipilä i en regering med C och Sannf därför tycker att SDP kunde ingå för att samhällsfördraget inte kan förverkligas utan SDP? Eller skulle SDP närmast bli gisslan i regeringen? Inom SDP är meningarna därför delade, många anser att partiet skulle tjäna mer på en tydlig oppositionspolitik. Oberoende av om SDP ingår i den nya regeringen eller inte, måste partiet frångå sin otydliga politik och välja linje om man som parti i framtiden tänker sig att återfinnas bland de stora partierna i landet. Men vems linje ska man välja och hur ska man vända skutan? Ett klassiskt sätt att ta sig ur en svacka är enligt Karvonen att ­sopa rent bordet, det vill säga bort med de som inte omfattar en ­given linje. Labourledaren Tony Blair är ett bra exempel på detta. Han sopade rent i ledningen och partikansliet, tog labourpartiet mer mot mitten och hade framgång. Men enligt Karvonen är SDP:s budskap fortfarande för otydligt för att det ska gå att följa Blairs exempel. Och så är det, utan klara riktlinjer spelar det ingen roll hur ­mycket man sopar rent. Klarar SDP det på en vecka?