”Om jag någonsin far till Jakobstad igen / ska det nog vara något extraordinärt” – så inleds låten som heter just ”Om jag nånsin far till Jakobstad igen”. Det är lätt att höra allvaret, vemodet – och det sorgliga – på Vasa flora och faunas album ”Släkt med Lotta Svärd”. Men textförfattaren Mattias Björkas har även elegant humor. För hur allvarlig Björkas än är, så är det onekligen komiskt att sjunga så om Jakobstad. Vasas flora och fauna består, på detta album, av Björkas och Iiris Viljanen. De har gjort en samling låtar som präglas av djup­gående ambition och utsökta popmelodier. Björkas skriver konkret, utan att texterna känns krystade och konstlade. Vasadialekten låter också naturlig. Albumet innehåller intressanta ­paradoxer. Texterna innehåller ­något diffust storslaget – även de gånger duon sjunger om till synes obetydliga österbottniska vardagligheter. Musiken är ofta massiv – trots att den är lågmäld och avskalad. Vasas flora och fauna dissekerar platser och fenomen som präglar – eller fördomsfullt förväntas påverka – vår tillvaro i Vasa med omnejd. Det är Prisma, Oliver’s Inn, Rewell Center, Dragsvik och ... Jakobstad. ”Och alltid är det nån som säger ’he va naa’” sjunger Björkas, uppvuxen i Vasa, och ex-Korsholmaren Viljanen. Det här kan tolkas som uppgörelse med känslan av utanförskap, förväntningar och de som ”vet bäst”. ”Inget att berätta i kväll” är ett ­talande exempel. ”Och jag är glad för att jag kommer ihåg precis hur det var, jag var svag och blyg / hade ett harhjärta som syntes hur tydligt som helst genom lagren av tyg”, sjunger Björkas. Det är lätt att hitta motsvarigheter i andra uttrycksformer, till exempel Peter Sandströms roman ”Transparente Blanche”, Österbotten-antologin ”Extremt platt & otroligt nära”, Ann-Luise Bertells pjäs ”Ängland” och konstnären Mattias Löfqvists porträtt. Men inom popmusiken? Tja, under det senaste årtiondet är de slagkraftigaste Österbotten-skildringarna gjorda av humorister som Alfred Backa och KAJ. Vill man vara småaktig, och fördomsfull, så kan man hävda att detta är ett perfekt soundtrack för dem som flyttat. De som nöjda över att de tog sig härifrån – bort från storhandlande på Prisma, från barnvagnspromenader i Gerby och från amorteringar på huslånet. Samtidigt är distans och perspektiv naturligtvis sunt. Förmodligen är det lättare att använda humorn som verktyg, precis som Backa och KAJ, om man dagligen finns bland dem som rör sig mellan huset i Gerby och Prisma – och med gamla minnen från Ollis i skallen. Melodierna är oftast utsökta och urstarka. De laddade med svårmod och möjligtvis nostalgi. Kanske präglad av just den där känslan som hänger kvar då man flyttar bort i ett ganska tidigt skede av livet. Vissa toner känns igen från Björkas band Cats on fire. En del är lånat, till exempel The Monkees pärla ”If I Ever Get to Saginaw Again” som blivit ”Om jag nånsin far till Jakobstad igen”. ”Gudförälder” är tårdrypande ljuv. Singeln ”Leevi and the Leavings” har ett ostoppbart driv och en vacker ljudvägg. Jag saknar en eller någon småbitter uptempo-låt. En sådan hade suttit bra någonstans på andra halvan av albumet.