Solen strömmar in genom de stora fönstren i Helfrid Eriks­sons rum. Hon stortrivs i sitt nya rum på närsjukhuset i Korsholm och är själv en riktig solstråle som sprider glädje runt omkring sig. Helfrid Eriksson dricker efter­middagskaffe och äter pepparkaka. Vi presenterar oss, fotografen och jag ,och berättar att vi kommer från Vasabladet. Dottern Laila Johansson, 82, hälsar på hos sin mamma när vi kommer. De ser lika ungdomliga ut båda två. – Vi är en yngre sort, säger Helfrid. Hennes födelsedatum 23.6.1908 står textat på ett kort i bokhyllan. Då, i förra seklets början, växte hon upp i Pernå vid Finland sydkust mellan Borgå och Lovisa. På den tiden hette hon Strandberg. Pappan var murare och mamma var hemma och tog hand om de tre barnen. – De växte upp med rent vatten och ren luft. Bättre start i livet kunde de inte ha fått, säger Laila Johansson. När Helfrid var 20 år flyttade familjen till Helsingfors för att barnen skulle få utbilda sig. Både Helfrid och hennes syster gick i flickskola. Hon gifte sig med taxichauffören Paul Eriksson och de fick en dotter och två söner. Livet log, men så kom kriget. Maken blev inkallad och själv evakuerades Helfrid ett halvdussin gånger. Efter kriget blev livet aldrig detsamma men de var gifta i 49 år. Nu har hon varit änka i 40 år. Båda hennes mor och hennes far levde till 95 års ålder. Ibland under samtalets gång åker Helfrids tankar i väg. Hon talar om de nya tide­r som ska komma. Hon tillhör Jehovas vittnen och har tyckt mycket om att läsa alla slag av litteratur men framför allt bibeln. Nu tycker hon bäst om att sitta och göra ingenting. Leila läser några verser ur bibeln varje gång hon kommer på besök. – Mamma är så tålmodig, hennes tålamod och tron på Gud har burit henne hela live­t. Mitt mål varje gång jag besöker henne är att för­söka få henne att skratta riktigt hjärtligt en gång, säger Laila Johansson. Mamma Helfrid följde med då Laila och hennes man flyttade från Helsingfors till Smedsby för snart tio år sedan för att vara närmare barn och barnbarn. Helfrid rättar till klädseln och vill ta av sig yllesockorna för att vara korrekt klädd inför fotograferingen. Trodde du någon gång att du skulle bli 107 år? – Inte tror jag det ännu heller, säger Helfrid innan vi skiljs åt.