Opinion
23.5.2015
Sex farliga och politiska färger?
Debatten om regnbågsflaggans vara eller icke vara på Stafettkarnevalen lär oss minst en sak: Det är dags att på allvar lyssna på ungdomarna.
Petri Nyberg, rektor på Ekenäs högstadieskola, fattade ett klokt beslut i onsdags. Eller rättare: Han omprövade ett mindre klokt beslut. Rektorn medgav att skolans lärare gjorde fel när de tidigare i veckan ville förbjuda hejarklacken att vifta med regnbågsflaggor på Stafettkarnevalen.
Beslutet innebar att Ekenäseleverna fick flagga fritt för mänskliga rättigheter på Olympiastadion i Helsingfors.
Bra så.
I princip hade Petri Nyberg inget annat val än att böja sig för kritiken. Att hålla fast vid förbudet efter att bland andra Stafettkarnevalens projektledare Jan-Erik Eklöf visat grönt ljus för regnbågsfärgerna var ohållbart. ”Stafettkarnevalen är en inkluderande och inte exkluderande organisation. [...] Alla är välkomna, oberoende av om de är gula, blå, gröna, svarta eller röda”, sade Eklöf till Svenska Yle i onsdags.
Men hade någon ens lagt märke till flaggorna om inte Ekenässkolan hade puffat dem över nyhetströskeln? Knappast. Häromåret flimrade Angry Birds-kostymer förbi i bildflödet från karnevalen. Hur många höjde rösten för en reklamfri tävlingsarena?
Ursprungligen motiverade skolans ledning förbudet med att flaggan är politisk. Och visst, det går inte att sticka under stol med att den är en politiskt laddad symbol. Vem kommer inte ihåg hur det stormade kring kultur- och idrottsminister Paavo Arhinmäki när han viftade med regnbågsflaggan under friidrotts-VM i Moskva 2013. Den gången nyttjade Arhinmäki regnbågsfärgerna för att protestera mot Putins antihomopolitik.
De repressiva ryska lagarna från sommaren 2013 förbjuder som bekant så kallad homosexuell propaganda riktad till barn och unga.
Börjar det finlandssvenska karnevalsdebaclet låta obehagligt bekant? Som ett svagt eko österifrån?
Den sexfärgade regnbågsflaggan är en populär symbol i HBT-rörelsen. Flaggan, som är en amerikansk 1970-talsprodukt, visades första gången offentligt på Pridefestivalen i San Francisco 1978. Men den står också för tolerans, mångfald, mänskliga rättigheter och respekt. Den är gränsöverskridande i ordets bästa bemärkelse. Flaggan är inte och har aldrig varit ett uttryck för till exempel partipolitik. Det finns således ingen egentlig motsättning mellan att använda den på en skoltävling och samtidigt tycka att just den sortens evenemang ska få vara en frizon.
De olika färgerna är inte valda på måfå. Rött symboliserar livet, orange helande, gult solen, grönt naturen, blått konsten och lila anden. I sig är flaggan en brokigt färggrann symbol som vem som helst – som anser att alla människor är lika värda – borde kunna omfatta. Att den utlöser en hätsk debatt i Svenskfinland 2015 visar att vi fortfarande och bokstavligen vacklar mellan Sverige och Ryssland när det gäller värderingar och kulturklimat.
Utåt – mot ungdomarna – sänder flaggkontroversen en märklig signal. Å ena sidan uppmuntrar lärarna eleverna att engagera sig i angelägna frågor; en av skolans viktigaste uppgifter är ju trots allt att fostra nya och aktiva medborgare i ett jämlikt samhälle. Å andra sidan signalerar de att engagemanget är okej bara så länge det följer de vuxnas värderingar och spelregler – majoriteten av eleverna må sedan tycka och säga vad de vill. Det sistnämnda är tvivelaktigt ur ett demokratiskt perspektiv.
Lärarna borde ha lyssnat på ungdomarna från första början. Då hade Ekenäsrektorn Petri Nyberg sluppit göra en pudel.