I dag utnämner president Sauli Niinistö Centerns Juha Sipilä till statsminister och Finland får en ny regering. Frågan är om rege­ringen Sipilä verkligen ska lyckas genomföra alla de förändringar som den tidigare regeringen misslyckades med. Sipiläs strategiska mål är klart, han vill få landets ekonomi i balans och åter göra Finland konkurrenskraftigt. Det är siffrorna som styr, och hans anpassningsprogram går för närvarande på tio miljarder euro. Och någonting måste göras. Metoderna är hårda. Många av välfärdssamhällets förmåner försämras, samtidigt vill Sipilä inspirera till arbete och företagande. Tanken är att vi ska jobba längre och mera. Alla sektorer ska jobba effektivare och produktiviteten ska ökas. Nedgång ska vändas till tillväxt och sysselsättningen öka till 72 procent. Det ska heller inte löna sig att vara arbetslös och flitfällorna avskaffas. De studerande måste studera snabbare och effektivare för att så snabbt som möjligt komma ut i arbetslivet. Alla ska dra sitt strå till stacken, men morötterna är små, käpparna långa. En klar högerregering som nu tar tjuren, arbetsmarknadens parter, vid hornen för att genom hot och utpressning tvinga dessa till ett samhällsfördrag som ska sänka enhetskostnader med fem procent och därigenom få till stånd ett ordentligt produktionssprång. Senast 21 augusti ska arbetsmarknadens parter meddela om de accepterar detta. Om så är fallet och resultatet har uppnåtts i mars 2017, så kommer regeringen Sipilä att ta tillbaka hotet om ytter­ligare nedskärningar och pålagor för 1,5 miljarder euro. De som jobbar ska alltså under alla omständigheter betala, men får välja hur. Också inom en del andra sektorer har Sipilä villkorade lösningar enligt samma metod. Samtidigt ska förvaltningen av Oy Finland Ab ses över, förenhetligas och effektiveras. Alla dubbleringar ska bort, regler och normer som sinkar utvecklingen likaså. Allt ska slimmas, det ska vara slut på sötebrödsdagarna, inga fripassagerare tillåts mera. Men alla förväntas öka konsumtionen. För att genomföra denna genomgripande förändring av tänket­ i det finländska samhället har Sipilä, helt i kvartals­ekonomins ­anda, samlat runt sig en regering som förutom det agrara C­entern, ­består av kapitalets Samlingsparti och arbetarpartiet u­tan s­ocialism, Sannfinländarna. Men hur ska partierna genomföra detta utan att understödet rasar i nästa val? Vid fördelningen av ministerportföljerna drog Saml nitlotten eftersom Alexander Stubb i egenskap av finans­minister får ge ansikte åt alla försämringar. Och det är ju inte så lyckat med tanke på kommande kommunal- och riksdagsval. Med Timo Soini som utrikes- och Europaminister får Sannf vädra sitt EU-motstånd, och med Jussi Niinistö som försvarsminister ligger Dragsvik dåligt till i nästa reform av försvarsmakten. Sålunda­ har Sannf dragit vinstlotter i ministerfördelningen och kan ­leva upp till sina anhängares våta drömmar. Däremot kan en alltför ”vag” invandringspolitik splittra partiet. Centern har lagt beslag på de taburetter som tjänar landsbygds-Finland bäst. Stödet av landsbygdsnäringarna, jord­bruket och skogsbruket, stöds såväl genom infrastruktursatsningar som ­genom bioenergisatsningar och skattereformer. Också vård­reformen får någon form av Centeranpassat decentraliserat k­oncept. De flesta av oss kan avvara någonting för att få Finland på fötter,­ men de svagaste får inte drabbas. Med så genomgripande för­ändringar, en total rekonstruktion av Oy Finland Ab, som nu a­viserats kommer regeringen Sipiläs smekmånad dock att bli y­tterst kort.