Det har snart gått två år sedan filosofen Pekka Himanen och samhällsvetaren Manual Castells publicerade sin omstridda framtidsrapport ”Modell för hållbar utveckling”. Dåvarande statsministern Jyrki Katainen (Saml) hade beställt rapporten, och tanken var att den skulle tjäna som underlag för ­regeringens framtidsredogörelse. Katainen medgav dock att rapporten ställde fler frågor än den gav svar. Luntan på inemot 400 sidor visionerade kring förutsättningarna­ för att skifta om till ett samhälle som tryggar en ekonomisk välfärd inom en ekologisk ram, och att det behövs en kulturell koppling för att hålla ihop det hela. I sammanfattningen skrev Himanen att ­visionen är ett samhälle där alla har en möjlighet att leva ett värdigt liv. Men som Himanen själv konstaterade: Även om det finns internationella exempel på lösningar som innehåller något av de tre elementen har man än så länge ingenstans lyckats kombinera de här tre huvudsakliga dimensionerna. Av det drog han slutsatsen att den viktigaste grunden för förändring är en förnyad andlig eller spirituell kultur. Enligt Himanen lämnar den politiska debatten och massmedias fixering på de enkla sanningarna och den lätta underhållningen en del övrigt att önska. Därför drar han slutsatsen att en ännu större utmaning än samhällets välfärd och det ekonomiska hållbarhetsgapet är nationens intellektuella hållbarhetsgap. Bland akademikerna väckte Himanens rapport hård kritik, och det ifrågasattes om rapporten kan klassas som ett vetenskapligt verk. Många såg den närmast som en pamflett. Himanens rapport var ändå inte enbart teoretiskt filosoferande­ kring en övergång till en framtid som tycks ouppnåelig eller ­kritiska pikar mot bristande intellekt. Den konkreta kopplingen till dagspolitiken utgjordes av en uppräkning av de beslut regeringen Katainen fattat hösten 2013. Som att förlänga arbetslivet med två år, avsikten att öka sysselsättningen,­ öka produktiviteten i den offentliga servicen och hela hopen övriga strukturella reformer, som Himanens rapport uppmuntrade regeringen att gå vidare med. Vi vet vad som hände. Arbetsmarknadens parter lyckades ­höja pensionsåldern en aning, regeringen lyckades däremot inte föra­ reformerna framåt. Jyrki Katainen fick kalla fötter, avgick som partiordförande och statsminister och försvann till ett toppjobb i EU. Alexander Stubb tog över men kammade noll också han. SDP avpolletterade Jutta Urpilainen. Vad gav då Himanens framtidsrapport? Egentligen fick den sittande regeringen genom rapporten stöd för behovet av reformer för att Finland på lång sikt ska få ekonomin i balans. Nu har så ­Juha Sipilä (C) tagit över rodret och fattat samma beslut som den föregående regeringen om att reformerna måste genomföras. Det som såväl den gamla som den nya regeringen missat är dock det egentliga budskapet i Himanens framtidsrapport: att en ännu större utmaning än samhällets välfärd och det ekonomiska hållbarhetsgapet är nationens intellektuella hållbarhetsgap. Det allt kyligare samhällsklimatet bekräftar Himanens slutsats. Olikheter stämplas och allt förses med en prislapp. Dessutom verkar regeringen mer se utbildningen och forskningen som en kostnad, inte som en nödvändig investering för framtiden. Någon ny framtidsrapport beställd av Sipilä är knappast att ­vänta. Åtminstone inte levererad av Himanen.