Greklands premiärminister Alexis Tsipras fick som han ville. Folket röstade inte bara nej, utan de gjorde det med klar marginal. Men vad har över 61 procent av väljarna sagt nej till? De som röstat nej har troligen röstat mot åtstramningarna i tron att ett nej skulle ge Grekland en bättre förhandlingsposition för ytterligare lån och bättre lånevillkor. I praktiken har Tsipras nu fått samma mandat som när hans parti Syriza vann valet i januari. Problemet är att det inte längre sitter någon på den andra sidan av förhandlingsbordet. Ole Norrback, tidigare ambassadör i Grekland, tycker det var helt rätt av den så kallade trojkan – EU, ECB (Europeiska centralbanken) och IMF (Internationella valutafonden) – att inte ge efter för Grekland i förhandlingarna om stödlånen (VBL 1.7) Däremot är han mer kritisk till de ursprungliga lånevillkoren. Nu är det de svagaste i landet som drabbats då pensioner, löner och förmåner försämrats till existensminimum, det är de som nu röstat nej. Norrback anser också att trojkan redan från början borde ha gjort klart för Grekland att landet måste ta itu med den utbredda korruptionen. Den informella, det vill säga svarta, ekonomin i Grekland beräknas uppgå till 25 procent av BNP. Det säger sig självt att staten har svårt att generera tillräckliga inkomster för att möta landets utgifter. De grekiska politiska partierna har i decennier turats om att använda den korrupta staten till att gynna sina egna. I stället för att göra upp med mutkulturen har också Tsipras regering försökt levaupp till sina orealistiska vallöften genom att sätta press på långivarna med en retorik som fått många greker att se folkomröstningen som en manifestation för den grekiska demokratiska traditionen. En protest mot att Grekland inte kan styra sitt eget öde. Europarlamentarikern Nils Torvalds anser att Greklands politiska system lever i en förljugen värld där det återkommande handlar om Grekland som en demokratisk och kulturell förebild. Torvalds kalla Tsipras agerande för en opportunistisk verklighetsflykt som håller på att försätta Grekland i en katastrof (VBL 4.7). Om nu grekerna vill ha en nivå på pensioner och bidrag som de inte har råd med, vem ska då betala? Om nu greker utnyttjar ett ihåligt system för att slippa betala skatter, ska någon annan fylla i luckorna? Om greker inte klarar att minska korruptionen, ska resten av Europa stå för mutorna? Detta verkar i grunden vara Tsipras och Syrizas syn på saken. Övriga euroländers väljare och skattebetalare har en annan mening. Tsipras inbillar sig nu att han fått ett förstärkt folkligt mandat som övriga euroländer har att rätta sig efter. Det låter som ett önsketänkande. Utan ett nytt stödprogram från euroländerna saknar grekiska staten pengar att rädda bankerna, men också att betala ut löner och pensioner. I kväll har eurozonen planerat in ett toppmöte om den tuffa situationen. Det kan bli nya samtal mellan långivarna och Grekland, men det är föga troligt att dessa leder till resultat. Mer sannolikt är att samtalen får fortgå samtidigt som man förbereder sig för att grekerna lämnar euron, så att separationen ska kunna genomföras under någorlunda ordnade former. I stället för att ta itu med sina egna grundläggande problem har grekerna valt att ta steget ut i det okända, med risk för ekonomisk och social kollaps. Grekland har misslyckats med att exportera sin opportunistiska politiska kultur till övriga Europa. Nu måste Europa hjälpa Grekland med att vakna upp till en ny verklighet med ansvar för hållbara lösningar.