Till Timo Soini, partiordförande, utrikesminister. Kanske har du kommenterat partikollegan, riksdagsman Olli ­Immonens mångomtalade Facebookinlägg när det här läses? Inlägget där han på engelska (!) drömmer om ”en stark, modig ­nation som ska besegra den mardröm som kallas mångkulturalism”. Där han pratar om ”den fula bubbla som våra fiender lever i” och säger sig ha stark tilltro till sina ”medkämpar”. Det är ett glorifierande av kampen mot fienden som skulle passa i en IS-kämpes mun. Håller du med? Håller du inte med? Vet du inte vad du tycker utan är främst rädd för att ditt parti splittras ifall du säger något? Anser du att Immonen har rätt till privata drömmar? När han ­tidigare i år poserade tillsammans med nynazister framför minnesmärket över Eugen Schauman i Borgå sa er sannfinländska riksdagsgrupps ordförande Sampo Terho att Immonen måste ha rätt att göra vad han vill på sin fritid. Kan en riksdagsledamot ha en åsikt privat och en annan i riksdagen? Tänker du som så att ord ändå bara är ord och att det inletts en omotiverad klappjakt på en enskild riksdagsledamot? Alla uppmaningar till krig är i något skede bildliga. Man värmer upp på det sättet. Prövar terrängen. ”Får jag folk med mig?” Enskilda våldsverkare gör så, stater gör så. Ibland stannar det dessbättre bara vid ord. Ibland rullar det vidare, blir till ett väldigt stenblock i rullning som ingen längre förmår stoppa. Det är knappast någon bland de tusentals finländare som reagerat mot Immonens inlägg som tror att riksdagsledamoten tänker gripa till vapen nästa vecka. Men han bidrar till att skapa en hatfull atmosfär som försvårar, inte underlättar lösningen av konkreta problem i dagens samhälle. Till Olli Immonen, riksdagsledamot. Har jag rätt om jag förmodar att du på något plan njuter av uppmärksamheten? Eller blev den större eller annorlunda än du hade föreställt dig? Du verkar definiera mångkulturalism som det ondaste av allt ont. Men tidigare i år deltog du i en hyllning till Eugen Schauman, ynglingen som 1904 sköt den ryska generalguvernören Bobrikoff. Tyvärr var Schauman ett exempel på dåtida mångkulturalism. Född i Ukraina av finlandssvenska föräldrar; hjälten talade alltså det språk du vill slopa som andra nationalspråk. Han var ingalunda enbart bekymrad för Finlands öde. I det brev han efterlämnade bad han tsaren fästa uppmärksamhet också vid problemen i övriga dåvarande Ryssland, speciellt i Baltikum och Polen. Herr riksdagsledamot, det finns inga ”enkulturella” länder. Har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Det som finns och alltid funnits är människor som av olika orsaker rör på sig över ­nationsgränser, gränser som inte precis varit beständiga de heller. Vi har alltid levt i varierande grader av mångkultur; vi är ingalunda ensamma om bastun. Det nya är snabbheten i förändringen; hur rörliga ett stort antal människor blivit, på gott och ont. Fast kanske menar du med mångkulturalism enbart fler muslimer i Finland eller nåt dylikt ? Men det låter bättre, mer stats­mannaaktigt, att i svepande ordlag fördöma mångkulturalism än att bara tala för att alla somalier borde skickas tillbaka till Afrika. ”Man måste vara ganska paranoid (---) för att uppfatta mitt Facebookinlägg som någon slags våldsfantasi”, säger du till FNB. Du manar alltså inte till kamp genom att tala för kamp? Kan du vara vänlig och förtydliga? Vi är många som undrar.