Senast i dag borde regeringen ha framlagt sitt förslag till samhällsfördrag. Det står så i regeringsprogrammet för Juha Sipiläs r­egering. Men verkligheten väljer som bekant ibland att inte följa uppgjorde program. I stället för ett fördragsutkast lär det denna dag bara komma ett magert pressmeddelande. Detta enligt statsministerns högra hand, statssekreterare Paula Lehtomäki (Helsingin Sanomat 29.7.) Enligt samma källa är förslaget ”nog delvis färdigt, men ...” Jo, det finns ett antal ”men” som det gäller för regeringen och arbets­marknadsparterna att övervinna innan projektet kan ros i land. Regeringen lanserade inte samhällsfördraget – begreppet är synonymt med en bred samhällelig överenskommelse som ska stärka Finlands ekonomi – på bästa möjliga sätt. Det kopplades till ett element av hot. Om inte arbetsmarknadsparterna s­väljer åtgärder som sammantaget sänker enhetskostnaden för arbetskraft med fem procent kommer regeringen att slå ytterligare en nerskärnings­lista i bordet. På den listan kan bland annat en nerskärning av barnbidraget finnas med. Det här var i maj. Kanske har minnet av det här elementet av hot alternativt utpressning hunnit blekna för arbetsmarknads­organisationernas del under de två sommarmånader som gått s­edan dess. Eller så inte. Medan regeringens deadline enligt det ursprungliga budet gick ut i dag har arbetsmarknadsparterna ytterligare några veckor på sig. De förväntas meddela hur de tänker bidra till regeringens femprocentsmålsättning senast den 21 augusti. Juha Sipilä har som statsminister strävat efter att tänka annor­lunda. Förslaget om ett samhällsfördrag är ett exempel på det; även om det getts prov på liknande konsensuspakter också t­idigare i finländsk politisk historia. Sipiläs regering vill också ändra på spelreglerna på arbetsmarknaden. Inte så att han är ute efter att skrota trepartssamarbetet (= att arbetsgivarna, arbetstagarna och staten gemensamt förhandlar fram en helhetsuppgörelse). Men han vill öka andelen l­okala avtal på företagsnivå. Fler lokala avtal har genom åren varit ett klassiskt mål på arbetsgivarsidan, eftersom det anses ge mer flexibilitet och förbättrad konkurrenskraft. Medan arbetstagarsida stretat emot, eftersom det lätt försätter en enskild arbetstagare eller grupper av arbets­tagare i en svagare position. Juha Sipilä vill öka andelen lokala avtal inte genom ändringar i kollektivavtalen utan lagstiftningsvägen. Arbetsgivarna har hittills inte varit helhjärtat förtjusta i den tanken. (HBL 29.7.) Lagar är om inte huggna i sten så dock mycket svårare att ändra på än kollektiv­avtal. Lagstiftning i stället för avtalsförhandlingar kunde minska arbetsgivarnas svängrum. Också här finns en deadline. Fram till den 15 oktober ska en utrednings­man ha utrett lagstiftningsalternativet. Under Sipiläs regeringsperiod kommer riksdagen för övrigt att få ta ställning till ett första medborgarinitiativ gällande arbetsmarknaden. När namninsamlingen avslutades den 15 juli hade 61 574 personer satt sitt namn under initiativet mot så kallade nollavtal, arbetsavtal utan överenskommelse om arbetstimmar. Nollavtalen är ett problem främst för unga arbetstagare. Fackliga ärenden intresserar inte unga, hävdas det ibland. Nollavtals­initiativet är en indikation på motsatsen.