Nio av tio finländare litar inte på all den information medierna förmedlar. Det framgår av en enkät mediekoncernen Alma Media lät göra i juni. Den besvarades av 1036 finländare i åldern 15– 70 år. Nyckelordet i den första meningen torde vara ”all”. Mediekonsumenterna litar på en hel del men inte på precis allt journalisterna serverar. Bara sex procent ”köper hela paketet”. Det här är inget annat än ett hälsotecken. Journalistik produceras av människor. Människor är som bekant inte ofelbara.Vill man ty sig till galghumor kan man säga att det konstiga inte är att så mycket blir fel i medierna utan att så pass mycket ändå blir rätt. I pressmeddelandet från Alma Media (17.6.) påpekas att mediekunskap inklusive källkritik lärs ut i finländska skolor och att det har betydelse för hur allmänheten förhåller sig till medierna. Men i undersökningsresultatet skymtar också en växande oro för nyhetsförmedlingens kvalitet. Den så kallade klickjournalistiken ökar misstron. Klick betyder trafik till en webbsida. Men det har ganska litet – ibland inget alls – att göra med en kvalitativ och i ett längre perspektiv viktig journalistik. Så vilka medier anser huvuddelen av de 1036 finländarna vara tillförlitligast? Svar: Tv-nyheterna och dagstidningarna. Det gäller oavsett ålder. De sociala mediernas ”nyheter” kommer längst ner på listan. ”Huvudfåran av vår journalistik är onyttig,” skriver ÅU:s tidigarechefredaktör Torbjörn Kevin i en briljant kolumn i söndagens HBL (2.8.). Varför onyttig? Därför att vardagsjournalistiken inte förklarar, inte öppnar upp komplicerade sammanhang, inte ställer den viktiga frågan ”Varför?” Därigenom bidrar journalisterna till en samhällsdebatt där de som debatterar eller motiverar sitt eget agerande – politiker eller andra i maktposition – bara kastar till intet förpliktigande klichéer runt sig. Förlägger man ett yttrande till en hög abstraktionsnivå blir det meningslöst. Så gott som alla kan, i den allmänna anständighetens namn, tänka sig att skriva under proklamationen: ”Jag är för fred”. Men vad betyder det i diskussionen om till exempel Ukraina, Syrien, Israel? Vem är det som ska sluta kriga och varför? Torbjörn Kevin tar finansminister Stubbs twitterreaktion på sannfinländaren Olli Immonens maning till kamp mot mångkulturalismen som exempel. ”Mångkulturalism är en rikedom,” twittrade Stubb fromt. Och? Finns det inga motiveringar att komma med? Sannfinländarnas ordförande Soini tacklar den högerextrema aktionen i Jyväskylä på samma sätt. Han är ”mot våld”, säger han. Vad betyder det i relation till högerextrema nordister som via Olli Immonen har en kontaktlänk till Soinis parti? Trenden är att journalistisk text ska vara kort. ”Annars orkar ingen läsa.” Det gäller i papperstabloiderna. Det gäller på webben. Det gäller också Yles nyhetsinslag, där sammanhang som förr förklarades under några minuter nu kanske får ta maximalt en minut. Det korta formatet dikteras inte av någon naturlag. Men väljer en redaktion inte medvetet en annan väg blir det bara så. Det innebär att journalisten i sin dagliga nyhetstext ofta får nöja sig med att svara på de klassiska frågorna ”Vad, var, när?” Svaret på frågan ”Varför?” lämnas därhän. Vad blir priset för det i det långa loppet? Mediernas pris, samhället pris?