I onsdags ordnade Sannfinländarna en efterlängtad press­konferens. Det skulle bli riksdagsman Olli Immonens första ­möte med medierna sedan han i juli i – vi får anta i ett tillstånd av stor nationalistisk och patriotisk affekt – skrev sin famösa uppdatering i sociala medier om att han ”drömmer om en stark stat som segrar över mardrömmen som heter mångkulturalism”. Vad var det som i stället hände på presskonferensen? Jo, Matti Putkonen, någon form av talesman för Sannfinländarna men med en mycket oklar roll även för dem inom partiet, började vifta med sin lista. En papperslapp med 13 namn på, namn på personer som ”stört samhällsfreden genom att ha uppviglat medborgarna och medierna till hatretorik mot sannfinländare”. Den här papperslappen kallas nu Putkonens svarta lista. Hur mycket det pratas om den på gatan är oklart, men medierna ­fungerar i sammanhanget som en enda massiv mjölkrobot i det ­nationalromantiska fähuset och de senaste dagarna har varit rena råmjölksorgien. Om Putkonens mål med listan var att förleda medierna och ta bort fokus från Immonens brinnande nationalromantiska känslor i bröstet så lyckades han till fulländning. Kalla det skrämseltaktik eller att skjuta vilt omkring sig, spelar ingen roll. För vem kommer ihåg godiset i vänster hand om det plötsligt finns en kniv i den högra? Efter presskonferensen tänkte inte en själ på Immonen, alla ögon riktades mot Matti Putkonen. Efteråt haglade åsikterna om listan. ”Putkonens svarta lista är obehaglig och skrämmande” (De ­grönas Ville Niinistö för STT 26.8). Också Hufvudstadsbladets ­politiska reporter Marianne Lydén använde senare samma dag ord som ”skrämmande” och ”hotfull” i sin blogg. Putkonens lista. 13 namn. Vad är det som är skrämmande? Vad är det här? Sedan när har finländsk media börjat prata om ”skrämmande klang”? När allt det handlar om är en före detta fackboss klottrande på ett papper, eftersom han inte kom på något annat sätt att förvirra medierna än genom att öva på sin skrivstil. Ska vi ta en titt på före detta metallfackbossen Putkonens lista? 13 namn på ett papper. De flesta är politiker, sedan några politiska forskare och en och annan medierepresentant, ingen av dem särskilt spännande, och de är ljusår från radikala. Obekväma? Knappt det. Det här är inte precis Tiitinens hemligstämplade lista över namn på 18 finländare som misstänktes ha samröre med östtyska Stasi under kalla kriget. Det finns inget skrämmande med – eller i – listan. Tilltaget är ­infantilt och man kan med aldrig så god fantasi komma och ­säga något annat. Men att publicera listan var ett opportunt drag om målet var att släpa ut medierna på dyngåkern så att de inte kan ­fokusera på vad som finns i stallet. Det finns alltid mer att ploga där ute. Inne är det ont om både utrymme och bördig mark. Och det var precis ut på dyngåkern som medierna hamnade. Putkonen har inte bara varit fackboss. Han har också varit chefsinformatör. Han vet hur man leder medierna i koppel: Vilseled, förvilla och förled. Det var en välregisserad föreställning och en hel del reportrar lämnade nog partiets kansli med en gnagande känsla av ”vad var det riktigt som hände nyss?” i bakhuvudet. En papperslapp med 13 namn. Snyggt medietrick. I allt övrigt ­väsentligt fullkomligt betydelselöst.