För 20 euro äter den som är i arbete lunch två ­dagar, ifall man tar de lunchpriser som gäller i ­centrum av Vasa som utgångspunkt. De ligger aningen under eller något över 10 euro. Arbets­tagare som har tillgång till lunchsedlar kommer billigare undan, men det ligger ändå ganska nära sanningen att häva att 20 euro betyder två luncher. 20 euro är också den summa som regeringen vill höja den så kallade garantipensionen med. Den maximala garantipensionen är för närvarande 746 euro. Plus 57 cent, om man vill vara petnoga. ”Du kan få full garantipension endast om du inte har några andra pensioner”, står det på Folkpensionsanstaltens hemsida. 98 600 finländare lyfter garantipension, hela beloppet eller en mindre del (VBL 6.10). För 20 euro till i månaden kan de gå ut och äta lunch två gånger under samma månad. Men sannolikt gör de inte det. I stället blir det matbutiken med flest röda prislappar (= special­erbjudanden) som får ta emot 20-lappen. Alla blir vi pensionärer – om vi inte dör i förtid – fast vi kanske inte tror det så länge siffran för ålder börjar med två, tre eller fyra. Det talas mycket om samhällsklyftor i dagens läge och en klyfta går definitivt mellan äldre med blygsamma pensioner och medelålders och yngre med lunchsedlar. De pensionerade kvinnor som av någon anledning aldrig var ute i arbetslivet – de ville kanske, men konventionen ville annorlunda – är speciellt illa ute. De har enbart folkpension. Folkpensionen för en ensamstående person, i praktiken oftast en kvinna, är anno 2015 636,63 ­euro. Denna person får alltså ett tillägg på 109,94 i garantipension för att komma upp till garantinivån 746,57 cent. Ifall kvinnan har livskamraten kvar i livet är folkpensionen 564,69 euro. Det är alltså summor av den här storleksklassen som enligt regeringens riktlinjer inte kommer att indexhöjas, följa den allmänna kostnadsutvecklingen, under perioden 2016–2019. Men också för kvinnor som jobbat många år kan pensionsbeskedet komma som en chock. Man har i och med pensioneringen tagit klivet över klyftan, från lunchsedelstillvaron till jakten på röda prislappar. Om skillnaden mellan förvärvsarbetande och pensionärer är stor torde den vara än större mellan­ politikerna i riksdag och regering och majoriteten­ av pensionärerna. Bror Bertholm i Petsmo säger i gårdagens VBL att det finns för många broiler­politiker utan kontakt med ”vanliga” människors vardag. Men också fast en politiker skulle sakna den förankringen borde politikern ha inlevelseförmåga och sakkunskap nog att förstå ”vanliga” människors villkor. Över 85 procent av pensionärshushållen får det enligt Folkpensionsanstaltens uträkningar sämre ställt under perioden 2016–2019. Alla ska förvisso bidra till lösningen av den ekonomiska krisen, både den som är i arbetslivet och den som klivit ut ur det; det är åtminstone vad ­regeringen säger i teorin. Men det borde beaktas att de generationer som byggde upp landet under decennierna efter kriget minsann bidragit. De har gjort sitt. Det bidrag till samhällsekonomin de ska stå för i dag måste sättas i proportion till det. Har regeringen gjort det? Är det ändå inte de som lyfter lön – eller till och med dividend – som bör betala mest? Att fösa in pensionärerna i det allmänna bostadsbidragssystemet och därmed sänka deras bostadsbidrag är också det att inte göra skillnad på äpplen (löntagare) och päron (pensionärer). Päronen är i allmänhet ömtåligare. Svenska Pensionärsförbundets ordförande Ole Norrback säger (också han i gårdagens VBL) att en av ganska få ljuspunkter är att närståendevården förändras. Regeringen är beredd att ge närståendevårdarna bättre betalt. Det är bra. Men närståendevårdarna behöver­ i minst lika hög grad bättre möjligheter till av­lastning. För att det ska fungera i praktiken ­behövs en väl fungerade offentlig sektor – eller ­privata ­aktörer som inte tar hutlöst betalt för den avlastnings­service de vill sälja.