Vårdreformen, Sote, ser ut att bli en maktpolitisk kamp. Regeringen ska presentera sin lösnings­modell denna månad, och för närvarande rotar partierna i kartor för att få fram vilken kombination som kunde optimera det egna inflytandet. I första hand talar vi om en kamp om det regionala­ inflytandet mellan Centern och Samlings­partiet. Blir det 19 vårdområden är det Centern som har makten i merparten av dessa, men blir det fem specialansvarsområden runt de fem universitetssjukhusen så styr Samlingspartiet tre områden och Centern två. Inte så att dessa partier skulle ha ensam majoritet, det behövs nog minst ett stödparti, och då är det intressant att notera att SDP är näst största partiet i fyra av de fem områdena. Det är också möjligt att regeringen fastnar för en kompromiss på 9 till 13 vårdområden, vilket för kartritarna kan ställa till med problem. Vart ska exempelvis Mellersta Österbotten placeras, ­eller spjälks området i tre delar så att Norra Öster­botten, Södra Österbotten och Österbotten får en del var? Den stora risken är att områdena blir för små, vilket i så fall leder till en kapprustning mellan områdena, en kapprustning som i och för sig redan börjat, och då blir det svårt att uppnå sparmålet för reformen på tre miljarder euro. Dessutom får vi utgå ifrån att man till vård­reformen också knyter en fortsatt omstrukturering av den statliga regionförvaltningen. Det betyder att räddningsväsendet, polisväsendet, bildningen, NTM-centralerna och regionalförvaltningsverket AVI:s verksamhet kan komma att beröras. Frågan är om en alltför komplicerad förvaltningsmodell har någon chans att gå igenom det politiska maskineriet utan att urvattnas, eftersom en komplicerad förvaltningsmodell oftast också innebär en komplicerad finansieringsstruktur som drabbar områdena väldigt olika. För att komma till skott borde man kanske därför åter damma av förslaget till nationell finansierings­modell, där vårdområdenas finansiering och styrning skulle vara centraliserad. Pengarna skulle­ samlas ihop genom kommunala försäkrings­avgifter eller offentliga sjukförsäkringsavgifter. Finland skulle med andra ord vara ett enda vård­område där serviceproduktionen i sig skulle vara organiserad i mindre enheter, men på enahanda grunder, förhoppningsvis. Då kunde möjligheterna att få ett enhetligt ­nationellt datasystem inom vården och det sociala­ bli verklighet. Det är en skandal att sjukhus och hälso­centraler runt om i landet har system som inte­ kommunicerar med varandra. Det luktar korruption lång väg. Ett enhetligt datasystem skulle spara­ såväl tid som pengar för alla berörda, och allt skulle­ komma patienten till del. Men det är långt dit, såväl organisatoriskt som attitydmässigt. Som vanligt hamnar verksamhetens innehåll snabbt på undantag i kampen om makt, och ordet ”patient” nämns över huvud taget inte i diskussionerna. Kärnfrågan för medborgarna i vår region är att vårt centralsjukhus fortsättningsvis behåller sin status som 24/7-sjukhus, med verksamhet dygnet runt sju dagar i veckan, också efter en eventuell ­fusion i ett större verksamhetsområde. Denna status är viktig eftersom över 75 procent av alla ingrepp som görs vid centralsjukhuset i ­Vasa är akuta. Övrig verksamhet vid sjukhuset är planerade ingrepp. Men vilken Sotelösning kan garantera servicenivån vid centralsjukhuset och varför? Ska vi ha ett, fem eller nitton vårdområden? Politikerna i landskapet och regionen är dock, som vanligt, splittrade. Det ger anledning till oro, eftersom regionens intressebevakning liksom den språkliga intressebevakningen kräver samarbete över såväl de politiska gränserna som de kommunala gränserna. Alla borde fokusera på att vi ska få behålla vårt 24/7-sjukhus, oberoende av lösningsmodell. Om vårdreformen ska nå sina målsättningar och invånarna behandlas jämställt, kunde ett Finland bestående av ett vårdområde såväl administrativt­ som ekonomiskt vara lösningen. Och priset en ­större centralisering av de planerade ingreppen.