Sura jordar bakom arsenik i ris

Det handlar om stora utsläpp av skadliga metaller som hela tiden sker i Österbotten. En uppskattning är att det handlar om minst tio gånger större utsläpp än vad den finländska industrin totalt släpper ut. Bara till Larsmosjön rinner det ut ungefär ett Talvivaara-utsläpp per månad utan att det väcker desto större rubriker. För fiskar och vattenorganismer kan den här cocktailen av metaller vara dödlig, det vet vi. Men hur allvarliga problemen faktiskt är för människan, det kan ingen med säkerhet säga. För hur stor risken är att skadliga metaller sugs upp i näringskedjan via växter och djur, det finns det nästan ingen forskning alls på. – Det stämmer och det borde forskas betydligt mera på det här, säger Rasmus Fältmarsch som har studerat geologi vid Åbo Akademi. Hans doktorsavhandling handlar om huruvida de här potentiellt skadliga metallerna också sugs upp i växter och därifrån vidare till djur och människor. – Min forskning på bland annat kål och havre visade på relativt ringa halter trots att några av fälten uppvisade kraftigt förhöjda halter av kobolt och nickel, säger Fältmarsch. Det har ändå forskats alltför lite för att kunna dra en slutsats. Tidigare undersökningar visar att timotej som odlats på sura sulfatjordar kan ta åt sig kobolt, nickel och aluminium. En annan studie har även visat på mycket höga aluminiumhalter i mjölk där kor betar på sulfidjordar. Det är utdikningen av de lokalt förekommande sulfidjordar som skapar problemet. De här jordarna som det finns rätt mycket av i Österbotten är rester från den senaste istiden. Dikningen gör att grundvattennivån sjunker i jorden. Luft tränger djupare ner och skapar en kemisk reaktion. Syra bildas och metaller löses ut från jorden. Resultatet är att en sur sulfatjord har skapats. Kadmium, nickel, zink och aluminium är metaller som i större koncentrationer kommer i omlopp och sköljs i väg med regn. Nyheten att ris kan innehålla så pass mycket hälsofarlig arsenik att barn borde undvika att äta riskakor slog ner som en medial bomb i vardagen. Livsmedelsverkets varning fick stor uppmärksamhet i massme dier i Sverige. Det handlar om skadliga metaller som till exempel arsenik som finns naturligt i den jord där riset odlas och som tas upp naturligt av växten. Ris verkar ha enkelt att ta upp ämnen ur marken där den växer, så har man i Sverige förklarat arsenik förekomsten i ris. Men att det är liknande kemiska reaktioner som sker i jordmånen i risodlingar i Sydostasien som i Österbotten är det betydligt färre som vet. Läser man i gamla JT från sextio- och sjuttiotalet om fiskdöden i Larsmosjön så var orsaken länge något av ett mysterium. Industrin och invallningen av sjön fick ensamma bära hundhuvudet för problemen. I dag vet man mer och att det är utdikningen av de sulfidjordar som bildades här under den förra istiden som är boven i dramat. I Österbotten är inte arsenik ett problem som det är i till exempel Bangladesh. Där är problemet så pass allvarligt att tusentals dör i förtid eller blir sjuka av vatten de dricker från borrade brunnar. Det betyder ändå inte nödvändigtvis att det är bara fiskar och vattenorganismer som drabbas här. Faktum är att ingen med säkerhet kan säga hur farligt det är eller om det alls är farligt. Det enda vi vet är att det finns potentiellt mycket farliga metaller, som enkelt frigörs i samband med utdikningen av de här jordarna i Österbotten. Hur mycket som tas upp av grödor, djur och vidare till människor det har vi inte koll på. Rasmus Fältmarsch hade velat gå vidare och forska mera i det här. Det finns till exempel statistiskt sett ovanligt många fall av den neurologiska sjukdomen MS i Seinäjokiregionen. Det kan röra sig om genetiska faktorer men det är också ett område där det finns sura jordar och metaller i vatten. I projektet skulle man med bland annat ryggmärgsprov och blodprov ha mätt halter av metaller i kroppen hos MS-sjuka och jämfört med en referensgrupp för att se om det finns ett samband. Det var ett forskningsprojekt där allt var klappat och klart med finansieringen ordnad från Sverige. På slutrakan blev det ändå tummen ner efter att etiska nämnden sagt sitt. Trots att MS-patienterna ställde sig positiva till projektet. – Visst var det en besvikelse men så här kan det vara i forskningsvärlden, säger Fältmarsch. Rasmus Fältmarsch forskar inte längre utan bor i Stockholm och arbetar som miljökonsult för Golder Associates. Men han önskar att det skulle forskas mycket mer på sura sulfatjordar. Det är ganska märkligt hur litet intresse det finns för att utreda vad som händer med metallerna i de österbottniska jordarna med tanke på hur mycket intresse Talvivaaras utsläpp väckt. – Klart att det borde finnas ett mycket större allmänintresse att forska i det här speciellt med tanke på miljöproblemen jordarna kan ge upphov till, säger Fältmarsch som efterlyser mera forskning som kan ge svar på frågan hur och i vilken utsträckning metallerna upptas i olika grödor som odlats på dessa jordar. – Då man har svar på det kan man gå vidare och bedöma om det också finns risker för människans hälsa vid långvarig exponering, säger Fältmarsch. Kadmium är den metall som potentiellt är farligast för människan av de metaller som finns i jordarna i Österbotten, tror Fältmarsch. Det är en giftig metall som lätt tas upp av grödor och levande organismer. Det är ett ämne som stannar kvar i kroppen och lagras i njurarna under lång tid. I stora koncentrationer kan kadmium skada njurarna. Också lång exponering av kadmium kan leda till skelettdeformationer. KOMMENTAR

Är det här då farligt?

Då jag studerade journalistik i Helsingfors delade jag kök i en studielägenhet i Östra centrum med en forskare från Bangladesh. Hans dröm var att en dag kunna lösa problemen med sura jordar. I Bangladesh dör tusentals människor varje år på grund av arsenikförgiftning. Det är arsenik som naturligt finns i jorden men ett problem som har accelererat på grund av att djupa brunnar borrats i den sura jordmånen och som gör att arseniken frigörs. Fiskdöden i Larsmosjön har jag läst om sedan barnsben. Men här har frågan aldrig ställts om det också kan vara farligt för människan. Kanske det här bara är skadligt för fiskar? Jag har ändå svårt att tro att så här stora mängder med potentiellt skadliga metaller inte alls påverkar oss. Hur mycket vet vi inte. Det finns projekt där man testat hur man minimerar skadorna vid dikning och det är bra. Vi vet ändå förvånansvärt lite om hur växter och djur tar upp metallerna och vad som händer sedan. Kanske det här ändå skulle vara värt mera forskning? Så vi vet.