Vasa centralsjukhus (VCS) ska utvecklas, inte avvecklas. En nedmontering av centralsjukhuset skulle skada regionens livskraft. Det konstaterade Vasa fullmäktigeordförande Joakim Strand i samband med manifestationen för VCS i lördags. Frågorna är fortsättningsvis fler än svaren efte­r regeringens beslut om vårdreformen. Det som verkar stå klart är att vi ska ha tolv centralsjukhus med full jour, som omfattar minst tio special­områden. Vasa återfinns inte bland de tolv på listan, inte heller Karleby. Däremot nog Seinäjoki. Statsminister Juha Sipilä (C) sade i riksdagen förra veckan att mindre omfattande dygnetruntjour erbjuds i de övriga centralsjukhusen, typ Vasa. Beslutet är ett slag i ansiktet på Vasa sjukvårds­distrikt. Ett distrikt som genom åren aktivt satsat på att utveckla olika specialiteter till universitetssjukhusnivå, eftersom avståndet till universitetssjukhusen är långt. Vårdkostnaderna ligger därför över landets medeltal. Men det är självvalt. Redan i tio år har vi, precis som i Europa, tala­t om en regionernas kamp också i vårt land. Det har yttra­t sig i olika försök att stärka regionerna och region­center, bland annat genom kommun­sammanslagningar. Också i Österbotten, i såväl Vasa- som Jakobstadsregionen, har utredningarna avlöst varandra. Men väldigt få kommuner, eller kommunpolitiker, har på frivillig väg varit beredda att ge upp sin kommuns självständighet. Man har helt enkelt inte sett några fördelar med detta. Inte ens en landskapsbaserad lösning med SFP i majoritetsställning har tilltalat de SFP-styrda kommunerna. Nu står vi så i en situation där vårdreformen, ifall den förverkligas som planerat, medför att 50 till 60 procent av kommunernas budget lyfts ut och överförs dels till en statlig nivå, dels till självstyrande förvaltningsområden på landskaps­nivå. Dessutom ska de självstyrande områdena ansvara för bland annat räddningsväsendet, landskapsförbundens uppgifter, NTM-centralernas regionala utvecklings­uppgifter och eventuellt miljö­hälsovården. Över etthundra förvaltningsstrukturer, byrå­kratiska labyrinter som Sipilä föredrar att kalla dem, försvinner. De självständiga kommunernas möjligheter att själva besluta om sina egna angelägenheter beskärs med andra ord kraftigt. Inte mycket blir kvar. Om vi dessutom tänker att SFP säger sig ha haft som mål att trygga den språkliga servicen, så kan den valda strategin inte för Österbottens del anses speciellt framgångsrik eftersom resultatet är att fulljourverksamhet enbart ska finnas vid centralsjukhuset i Seinäjoki. Ett Stor-Vasa eller Nya Vasa med över 90 000 invånare hade varit svårt att förbigå vid fördelningen av centralsjukhus med fulljourverksamhet. Låt vara att inte heller den administrativa lösningen skulle ha höjt invånarantalet i landskapet. Nu då de lokala och regionala beslutsfattarna insett vad vårdreformsbeslutet innebär, ja nu efter­lyser man plötsligt gemensamma viljeyttringar såväl regionalt som på landskapsnivån. Men det b­örjar vara för sent att stiga upp tidigt. Varför såg inte SFP om sitt bo under decennier av regeringsmedverkan och varför har inte SFP:arna i landskapet och regionen insett vad kampen mellan regionerna innebär? Varför agerade man inte så länge tid fanns? Eller kanske man har en Plan B? Det som regeringen nu presenterat är s­trukturer. Kommunerna marginaliseras, och allt pekar på att servicenivån för Österbottens del försämras såväl kvalitativt som språkligt. I den nya kontexten kan SFP inte längre diktera villkoren, kanske mest l­yssna. Politiskt är resultatet närmast en katastrof för SFP. För den enskilda medborgaren förkortar reformen inte avståndet till universitetssjukhusen. Reformen förbättrar knappast den språkliga servicen i Seinäjoki. Däremot riskerar reformen rasera den högkvalitativa vård centralsjukhuset erbjuder, och dra mattan undan en av regionens framgångsfaktorer. Vissa delar av innehållet i reformen lever fortfarande. Därför måste vi i Österbotten fråga oss: Vad vill vi? Nu kritiseras regeringen, mera ärligt s­kulle vara att ta fram spegeln. Vi har tidigare haft svårt att nå enighet i landskapet, kan vi nå enighet nu? Enade vi stå, splittrade vi falla.