"Allting jag känner till och alla jag älskar vilar i händerna på dem som är samlade här i dag."Så formulerade sig premiärminister Christopher Loeak när klimatmötet i Paris öppnades. Loeak är premiärminister på Marshallöarna, en av världens så kallade micronationer. Marshallöarna är en statsbildning som klimatförändringen, bokstavligen, kan komma att dränka.
Av de 195 länder som är representerade i Paris talar vissa med stor röststyrka, andra blir med knapp nöd hörda. I en artikel i The Guardian (30.11.) gör sig Australiens tidigare premiärminister Kevin Rudd och USA:s tidigare finansminister Hank Paulsson till tolkar för tanken att klimatmötet vilar i tre stora länders händer.
Denna trio består av USA, Kina och Indien. Tillsammans står länderna för ungefär 40 procent av koldioxidutsläppen i världen.
I Indien pågår just nu en kolgruveboom. När cirka 300 miljoner invånares behov av energi inte är tryggat duger också kol. Indiens premiärminister Narendra Modi sa i Paris att det är de utvecklade länderna som måste stå för de största nerskärningarna. En med tanke på historien rättvis klimatlösning förutsätter att det lilla utsläppsutrymme som finns kvar används så att utvecklingsländerna ges utrymme att växa.
Kina satsar i dag förvisso mycket på utsläppsfri förnybar energi, men utsläppsproblemen är samtidigt fortsättningsvis gigantiska. Som för att illustrera det lade sig tjock smog över Beijing samtidigt som Parismötet inleddes. Det krig mot föroreningarna som Kina utlyst är långtifrån vunnet.
Men ex-ministrarna Rudd och Paulsson väljer att fokusera på det hoppfulla och ser "en historisk chans för de tre stora". USA och Kina undertecknade ett gemensamt klimatavtal i november i fjol; ytterligare utfästelser gjordes när Kinas president Xi nyligen var på statsbesök i USA. Obama-adminstrationen har lovat att reducera utsläppen med mellan 26 och 28 procent i jämförelse med nivån 2005. Kina har lovat att öka andelen icke fossila bränslen i landets energimix med 20 procent fram till 2030.
Också Indien och USA har en rad gemensamma energiprojekt (under namnet US-India Partnership to Advance Clean Energy) på gång sedan januari i år. Slutligen finns ett avtal mellan Kina och Indien, undertecknat i maj, som hittills resulterat i investeringar i ny energi för 22 miljarder dollar.
Man får hoppas att de nya avtalen mellan den gamla industrinationen och de nygamla stormakterna kommer att föra världen framåt i klimathänseende – till glädje för Marshallöarna och alla andra. För USA torde utvecklingen hur som helst bli lönande, eftersom största delen av alla patent på förnybar energi är amerikanska.
Men EK då?Statsminister Sipilä (C) vädjar till arbetsmarknadens parter att fortsättningsvis sträva i riktning mot ett samhällsfördrag. Vädjan riktar sig speciellt till transportfacket AKT som förra veckan ilsket meddelade att ett samhällsfördrag inte längre intresserar. Det känns enligt Sipilä "udda att AKT lösgör sig från helheten i det här skedet." (VBL 1.12.)Men också arbetsgivarorganisationen EK har lösgjort sig från helheten. EK meddelade förra veckan att organisationen nästa år inte har för avsikt att delta i någon helhetsuppgörelse på arbetsmarknaden.
Ett samhällsfördrag och en helhetsuppgörelse på arbetsmarknaden är inte exakt samma sak. Men båda processerna har samma mål: en välfungerande arbetsmarknad. Arbetsro.
EK:s utspel kom före AKT:s. Av allt att döma var det den geting som fick det notoriskt lättretade transportfacket – eller främst ordförande Marko Piirainen – att flyga i taket.
EK har givetvis rätt att ställa sig utanför en helhetsuppgörelse; att organisationen inte gillar helhetsuppgörelser är en mycket gammal nyhet. Men varför komma med den markeringen just nu? Och varför reserverar statsministern allt sitt krut för AKT men förbigår EK:s utspel med tystnad?