Landets president säger att vi inte har kontroll. Över oss själva. Kan formuleringen i talet han höll när riksdagen öppnades – att våra europeiska värderingar hotar att kollapsa – i förlängningen tolkas på annat sätt? Att vi, knappa sex miljoner finländare, inte kan ha fullständig kontroll i förhållande till omvärlden är givet. Än mindre kan vi ha kontroll över omvärlden, andra stater och individer. Men våra humana värderingar är det upp till oss själva att upprätthålla. Att Sauli Niinistö uttrycker­ sig på ett sätt som antyder att han inte tror att ­Europa inklusive Finland består provet är olustigt. (”... vi får börja fråga oss om vi ens själva kan hålla fast vid dem” (Yle 3.2). För vad är alternativet? Lösningen är verkligen inte att ge upp och kasta förställningarna om ­alla människors lika värde överbord. Det vore som att kasta kompassen i sjön i storm. Det kan inte ha ­varit det presidenten avsåg. Väl? Men juristen Niinistö är klart frustrerad över den oreda som inträtt och han ville markera att han ser allvarligt på läget. En del av dem som analyserat talet har använt ­orden klarspråk och realism. Men det behövs inget­ specifikt klarspråk eller någon realism ut­över det vanliga för att konstatera det självklara: Att det bland de tiotusentals som kommer till ­Europa finns människor i stort behov av hjälp och människor i mindre behov av hjälp. Asylsystemet finns till för att sovra fram dem som är i behov av skydd på grund av förföljelse eller har så kallat alternativt skyddsbehov. Och det är också precis det som sker, med reservation för olyckliga misstag. Lika självklart är att de mest utsatta som måste få hjälp i första hand, precis som Niinistö underströk Men vad gör vid med alla de andra som ”bara” vill ha ett bättre liv. Låtsas som om de inte existerar? Att sträva efter ett bättre liv ses i vår europeiska kulturkrets som något positivt. Företagaren/­entreprenören som får samhällets hjul att snurra­ hyllas, inte minst i det parti presidenten tidigare tillhörde. Att sträva framåt mot något bättre är lovvärt. För oss. Inte för ”dem”. President Niinistö riktade sig säkert inte bara till riksdagsledamöterna och finländarna med sitt tal; han hoppades säkert också på att en och annan EU-politiker skulle hörsamma budet från norr. Med tanke på den publiken borde han ha efterlyst strategier och instrument avsedda också för de ­tiotusentals migranter som inte har några förutsättningar att ta sig igenom asylparagrafernas nålsöga. Det vore i de mest hjälpbehövandes intresse, EU-länderna har ett nät av ambassader som mycket effektivare kunde användas för att för­medla realistisk information om möjligheterna­ att få arbete inom EU. Som det är nu sätter sig alltför många i rörelse till följd av dimmiga före­ställningar och glansbilder, som har lika litet med verkligheten att göra som de värsta exemplen på ­islamofobi på nätet hos oss. Relevant och sanningsenlig information är en ovärderlig byggsten, överallt i världen Biståndsarbetet, både det bilatera och det multilaterala, borde intensifieras. Inte, som i vårt land, skäras ner. De pengar migranterna använder för att betala människosmugglare kunde i de flesta fall investeras på ett mycket förnuftigare sätt. I företagsverksamhet som kunde ges startbidrag ur EU:s biståndsbudget, för utbildning i Europa inom områden som hemlandet är i skriande behov av. Ta exemplet Ali från Pakistan (se kolumnen här invid). Vad är bättre, att han på lösa boliner söker sig till Europa eller att han stannar kvar i Pakistan och eventuellt radikaliseras? Ingendera alternativet är optimalt; det borde finnas ett tredje alternativ och EU kan samfällt bidra till att skapa det. Det var i slutet på 1960- talet, i samband med student­revolten, som insikten om hur ojämnt fördelade världens tillgångar är slog igenom på bred front i vår världsdel. Europa hade då repat sig ­efter världskriget och speciellt unga européer höjde­ blicken. Så länge, närmare 50 år, har vi haft på oss att ­inse vad stora klyftor mellan närligganden världs­delar förr eller senare kommer att leda till ... såvida vi ­inte aktivt krymper klyftorna och mot­verkar skönmålningen av livet i Europa.