”Massiv drogsmuggling avslöjad i Vasa – drogerna värda 9 miljoner euro.” ”Amfetamin såldes i Vasa och Korsholm.” ”25 kilogram amfetamin förädlades i Jurva.” ”Cannabis ökar på Vasas gator.” De här rubrikerna har synts i VBL de senaste två veckorna. De är resultatet av en aldrig ­tidigare skådad drogsmuggling in i Österbotten. Myndig­heterna hinner knappt elda upp knarket i den takt det väller in. Nästan samtidigt, under sommaren och hösten 2015, kommer myndigheterna tre drogleveranser på spåren. En med Jurva som centralort, en med Vasa och en med Jakobstad. I samtliga fall handlar det om tunga droger som amfetamin och ecstasy. Plötsligt finns det hur mycket droger som helst till och med i lilla Jakobstad, och mängden gör dess­utom att priserna inte skrämmer ens tonåringar. Värst av allt: Drogleveranserna är av varandra oberoende, det finns inga kopplingar dem emellan. Polisen har inte ett hum om vad de ska stöta­ på i Jurva när en ficktjuv åker fast utanför en ­lokal ­kiosk sommaren 2015. Ficktjuven upp­visar ingen­ särskild fallenhet för hantverket och tur var väl det. Han tar risken att försöka stjäla en äldre­ dams plånbok men åker fast och spränger så sin egen knarkliga. Polisen hittar nämligen amfetamin i hans lägenhet och kommer ett 25 kilograms amfetamin­parti på spåren och där tar den sagan­ slut. Polisen gör ett bra jobb, men 16 kilogram ­amfetamin hann faktiskt ut på gatan och såldes längs hela den österbottniska kusten. Möjligen­ ­hade allt hunnit ut på gatan om inte ficktjuven ­hade fastnat med skägget i brevlådan. Härvan i Jurva var den största någonsin i Österbotten. Ända tills några månader senare. En knarkhund tillhörande Tullen blir upphetsad i ett långtradarsläp i Vasa hamn en alldeles vanlig måndag eftermiddag i november 2015. Under golvbrädorna hittas 104 kilogram amfetamin och 3 kilo kokain. Bingo! Bara den lasten innehöll närmare 1,4 miljoner bruksdoser amfetamin och kokain. Slår man ihop de tre härvorna så är vi snabbt uppe i närmare­ två miljoner bruksdoser och då skrattar väl ingen­ ­längre. Men det som ingen däremot pratar om är de droger som inte hittas och beslagtas. Tull­verket i Sverige bedömer att myndigheterna lyckas­ beslagta endast fem procent av alla droger som smugglas in. Det är inte mycket som talar för att procenten är högre här. Österbotten är rätt liberalt när det gäller droger,­ särskilt cannabis. Ett bevis på det är den enorma ökning av förekomsten av cannabisodlingar de ­senaste åren. Trädgårdsvetenskap är en bra hobby, men man ska komma ihåg att man inte är hortonom om man odlar cannabis. Man är brottsling. Cannabis tas ofta i försvar av unga. Många menar­ att det inte är så som förståsigpåarna säger, de där aptråkiga typerna som tjatar om att cannabis är en inkörsport till tunga droger. ”Man kan använda­ cannabis och aldrig övergå till tyngre droger” och ”gräs är inte farligare än alkohol”, brukar argumenten lyda. Det är faktiskt ganska tröttsamma argument. Det är försvinnande sällan, för att inte säga aldrig, som någon går från icke-användare till att direkt använda­ tyngre droger som amfetamin. Det finns alltid en hållplats eller två däremellan. Och det må nu vara hur det vill med vilket som är farligare, alkohol eller cannabis. Det är full­komligt irrelevant. Det ena rusmedlet är lagligt. Det andra­ leder till (fängelse)straff – och en artikel i den lokala­ dagstidningen. Men det finns ljusglimtar bland allt intellektuellt­ obestånd och de luftslott som byggs av liberal­fetischister. I torsdags skrev bloggaren Caroline ­Eriksson ett modigt inlägg om hur hon sett vänner förlora sig själva i det österbottniska drogträsket. ”Det man får höra av de som testat eller börjat med droger, oftast cannabis, är att det inte är farligare än öl eller tobak. Ska försöka vara saklig, men förlåt, jag tycker det är bullshit. Jag har stått på utsidan och sett många personer börjat röka gräs. Få kanske nöjer sig, men många vill ha mer.” Det var i synnerhet en mening som stack ut. ”Det är lättare att få tag i droger än att få hjälp.” Nu har vi problem på fullaste allvar. Vad gör vi?