Det har i dag, den 28 februari, gått på dagen 30 år sedan Sveriges statsminister Olof Palme sköts till döds på öppen gata i Stockholm. Trots en av världens mest omfattande brottsundersökningar ­någonsin, med 250 hyllmeter utredningsmaterial, trots bistånd från hundratals "privatspanare” och hyllmetervis med litteratur i ämnet är mordet fortfarande ouppklarat. Inför trettioårsminnet har medierna dammat av sitt Palmematerial, försökt blåsa liv i historien och ­lyfta fram sina favoritteorier om vem som av­lossade skottet. Det vore förmätet att på denna plats slå fast vilken av teorierna som är den mest trovärdiga. Det är ändå frestande att också här ta fram Ockhams rakkniv. William Ockham (cirka 1285–1347) var medeltida franciskanmunk och filosof. Tumregeln han namngett säger att om flera olika förklaringar­ till ett fenomen föreligger, så bör man välja den enklaste av dem. Ska man finna en mördare bör man finna ett ­motiv, och ett alldeles uppenbart motiv finner vi i det utbredda Palmehat som rådde i Sverige vid den här tiden. Olof Palme, Tage Erlanders mantelbärare som socialdemokratisk partiledare och statsminister, var både beundrad och hatad. Först denna beundran. Olof Palme var en ­karismatisk politiker med starka åsikter, och bland ­beundrarna har han efter sin död närmast haft ­något som liknar helgonstatus. Ändå var han naturligtvis, som Martina Montelius­ skriver på Expressens kultursida (24.2), varken helgon eller frälsare: "Ingen samhälls­förändring har någonsin varit avhängig en ensam individ. Det har alltid varit massorna som gjort jobbet". Montelius svär sig fri från all helgondyrkan. ”Avgudadyrkan av ideologiska ledare får gärna ­vila i frid.” Den enes helgon kan vara den andres djävul eller i alla fall demon. Och Palme, om någon, blev demoniserad under sin livstid. Motståndet mot Palme var inte enbart det vanliga rationella, ideologiskt baserade som varje politiker måste leva med och som är en del av den demokratiska kulturen, utan ett oresonligt, irrationellt hat. Hatet tog tidigt mycket obehagliga uttryck där ­demoniserande karikatyrer, som förde tankarna till tyskt trettiotal, hörde till den lindrigare arsenalen. Det finns talrik vittnesbörd om grupper som gödde det här hatet under kusliga former. Oavsett om någon av de grupperna faktiskt planerade mörda Palme eller om någon grupp kan ­knytas till mordet utgör de en grogrund och inspirations­källa som kan ha fått gärningsmannen att gå till handling. Vi kan sannolikt med Ockhams rakkniv skära bort teorierna om utländska konspirationer, ­vare sig vi förankrar dem bland kurder, i Sydafrika ­eller hos kroatiska Ustasja, för att nu plocka bland de mest populära utpekade. Det finns tillräckligt med potentiella mördare av inhemskt snitt, vare sig vi söker en ensam galning eller den stora konspirationen. Vilkendera vi än väljer, stämmer det som Daniel­ Suhonen skriver, också han i Expressen (10.2). ­Suhonen skriver om "sossestatens oförmåga att utreda och lösa brottet: ”För oavsett vilken mördare man önskar sig i den väldiga kriminalroman Sverige genom mordet förvandlats till, så finner man det gigantiska utredningshaveriet. Polis och myndigheter misslyckas med brottsutredningens elementära delar och leder arbetet in på ett stickspår som förmodligen gör att mordet aldrig kommer lösas”. Därmed utvidgar Suhonen det tänkbara motivet­ från hat mot personen Palme till ett angrepp på ­socialdemokratin. Där Martina Montelius säger att socialdemokratin kanske inte dog men i alla fall är allvarligt funktionshindrad efter mordet på Palme, tvekar Suhonen inte om att se rörelsen som död. Suhonen skriver om hur Palme satt kvar trots att de ideologiska motståndarna använde hela ­registret av förtalspropaganda och hatretorik för att ­rubba Palmes position. ”Att kampanjerna och hätskheten riktade sig så intensivt mot Palme berodde inte bara på att denna typ av kritik alltid riktas mot ledaren, utan även på att han på slutet till stor del ensam upprätthöll linjen.” Ergo enligt Suhonen: Då Palme var borta var också socialdemokratin död. ”Mordet på Palme innebar slutet för ett självständigt socialdemokratiskt tänkande. Den ersattes inte av någon ny social­demokratisk idé, utan bara av en anpassning till nyliberalismen.” Den ideologiska dimensionen Suhonen och Montelius lyfter fram förtar inte bilden av det ­oresonliga hat som personen Palme väckte. ­Hatet var vida utbrett – utan att kunna ta fart i sociala medier. Olof Palme mördades före internet. Hatet spreds genom personliga möten, stenciler, affischer och tidningsartiklar. De kanalerna räckte för att draksådden skulle mynna ut i mordet på en statsman. Ulf Dahlsten, Palmes statssekreterare 1983–1986, formulerar det så här i DN Debatt (22.2): ”Men vad mordet på Olof Palme bör lära oss är att inte ­låta det offentliga samtalet spåra ur, att respektera ­andras rätt till åsikter vi själva ogillar och att aldrig förfalla till ett språkbruk som föder hat”. Juridiskt var det gärningsmannen, vare sig han hette Christer Pettersson eller något annat, som var den skyldige. Men det vilar ett starkt kollektivt ansvar på alla som var delaktiga i hatretoriken mot Palme. Det borde mana till eftertanke hos dem som nu med internets enorma utbredning sprider ­hatiska kommentarer på sociala medier.