USA har ambitioner att markant öka sin militära­ närvaro i Norden. Dels ska Finland och USA som bekant genom­föra gemensamma ­miltära ­övningarna på finländsk mark senare i vår. Dels vill nu befäl­havaren för USA:s styrkor i Europa,­ ­generallöjtnant Ben Hodges, öva att flytta ett ­Patriot-missilsystem från amerikanska baser i ­Europa till Sverige och tillbaka över havet. Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist, som på tisdagen besökte Finland, avböjde dock att kommentera förslaget med hänvisning till att ingen ­beredning i ärendet ännu föreligger. Hultqvist vill heller inte spekulera i möjligheten att Finlands och Sveriges försvarssamarbete, som också gäller i kristider, kunde övergå i en försvarsallians. Det är en fråga för framtiden. Som icke-Natoland håller Sverige åter på att förbättra sin försvarsförmåga. Man satsar bland ­annat på att förstärka territorialförsvaret, åter­införa värnplikten och fördjupa samarbetet med USA. Finlands försvarsminister Jussi Niinistö (Sannf) meddelade också på tisdagen att Försvarsmakten får ett nytt uppdrag. Regeringen föreslår nämligen­ att Försvarsmakten framledes även ska erbjuda ­internationell hjälp och delta i annan internationell verksamhet. I den nuvarande skrivningen är Försvars­maktens uppdrag att försvara fosterlandet, stödja andra myndigheter och delta i krishantering. Det nya tredje uppdraget kör förbi krishanteringen i rangordning. Lagförslaget baserar sig på EU:s Lissabonavtal, som förpliktigar medlemsländerna att hjälpa­ varandra. Det kontroversiella för Finlands del är att såväl stampersonal som reservister med maktmedel åläggs försvara Finland också utomlands. En annan regeringsproposition gäller en ändring av värnpliktslagen. Framöver ska det bli möjligt att kalla in högst 25 000 värnpliktiga med kortare varsel än den nu gällande tremånadersregeln. Det speciella med förslaget gäller besluts­processen. Det är nämligen kommendören för Försvarsmakten, inte presidenten, statsministern eller försvarsministern som fattar beslutet. Om det gällde ett större antal, skulle presidenten­ fatta beslutet. I praktiken innebär detta att den ­politiska beslutsmakten i denna fråga helt eller delvis skulle flyttas över på en general. Varför? Det handlar ju trots allt om en partiell mobilisering! Frågor av denna dignitet borde ­vara förankrade förutom hos presidenten också hos ­regeringen och berörda utskott. De folkvalda. I takt med att spänningen i vårt närområde ökat har Finland intensifierat sin aktivitet inom säkerhets- och försvarspolitiken. Partnerskapet med ­Nato inleddes dock redan 1994. Det var ett strategiskt vägval av Finland. Efter det har det mesta som Försvarsmakten gjort varit Natoanpassat. En annan milstolpe kan dateras till den 14 september 2014, då Nato vid sitt toppmöte i Wales upptog Finland och Sverige som värdländer. Avtalet som värdland handlar i korthet om hur ett land kan ta emot och ge hjälp. Alltså kan, inte ska. Värdlandsprotokollet betyder konkret att Finland med större smidighet kan bjuda in Nato på vårt område. På samma möte lyfte Nato in fem länder i vad man kallar kompanjonskap av vidgade möjlig­heter. De fem länderna är Finland, Sverige, Georgien, Jordanien och Australien. Att de fyra förstnämnda länderna är grannländer till Ryssland är knappast en tillfällighet. Dessutom har Finland, likt Sverige, ökat samarbetet med USA. Kan västtillhörigheten och bindningarna till Nato bli tydligare än så? Därför är det lätt att hålla med Torbjörn Kevin då han (HBL 6.3) skriver att det knappast var en slump att ”alliansfriheten” som ord i de strategiska skrivningarna nu ersatts av meningen ”att vi inte tillhör en militär allians”. Det händer mycket nu, men kommunikationen i de säkerhetspolitiska frågorna har inte fungerat på önskvärt sätt. Samtidigt framstår det allt mer som om vi skulle ha fått ett frälse som sitter i slutna kabinett och anser sig ha tolkningsföreträde då det gäller landets strategiska positionering. Som dessutom överför de folkvaldas ansvar på enskilda militärer. Den utvecklingen oroar. Det är därför dags att återinföra det folkvalda parlamentets ansvar för vår säkerhets- och försvarspolitik.