I början av året förändrades mönstret för flyktingströmmarna till Finland. Plötsligt kom de från nordost. På kort tid kom det nästan 2 000 asyl­sökande från över 30 länder över gränsstationerna i Salla och Raja-Jooseppi. Det fanns skräckvisioner om hur detta bara var försmak av en flodvåg med tiotusentals människor som med de ryska gränsmyndigheternas goda minne skulle invadera norra­ Finland. De visionerna blev aldrig besannade och strömmen över de två stationerna upphörde lika plötsligt som den börjat. Nu har Finland och Ryssland ett avtal – i kraft i enbart 180 dagar – som stänger gränsöver­gångarna i Salla och Raja-Jooseppi för andra än medborgare i Finland, Ryssland och Vitryssland. Många drar en stor suck av lättnad men avtalet har en rad märkliga drag. Inte minst för att EU-medlemmen Finland ingått ett bilateralt avtal om trafik över hela unionens gräns mot Ryssland. En annan uppseendeväckande aspekt är det hysch-hysch avtalet omgetts med. Då inrikes­minister Petteri Orpo (Saml) förra veckan informerade riksdagens utrikesutskott om avtalets tillkomst skedde det med krav om yppandeförbud. Utskottsmedlemmarna förbjöds alltså att berätta för utomstående vad Orpo informerat om. I onsdags lättade förlåten något då president Niinistö – i alla fall till valda delar – tog bladet från munnen i en intervju som ingår i torsdagens (13.4) Iltalehti. I intervjun tar presidenten avstånd från uppfattningen, som också Iltalehti gjort sig till tolk för dagen innan, att Finland skulle ha tvingats till förnedring i förhandlingarna med Ryssland. ”Avtalet uppkom uttryckligen på finländskt ­initiativ. Ryssarna hade inget intresse av ett avtal”, säger Niinistö. Samtidigt medger han att avtalet ­inte blev precis som Finland velat. ”Men det innebär inte att avtalet inte skulle vara till stor nytta”, säger Niinistö. I den första finländska noten föreslog man att gränspassage vid Salla och Raja-Jooseppi skulle begränsas till medborgare i Finland, Ryssland, EU och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet samt Schweiz. Det blev tummen ned för den vida avgränsningen och man lyfte i stället in Vitryssland. Det blev som Ryssland ville. I diskussionerna om hur Europa ska hantera flödet av asylsökande är den här rännilen över nordvästra Ryssland ett litet men mycket märkligt ­kapitel. Vi kan gott skriva ”rännil” då antalet trots allt är mycket blygsamt i jämförelse med vad som fort­farande händer i Medelhavet. Det är svårt att inte se hela episoden som en rysk försöksballong och till och med ett försök att slå in en kil mellan Finland och EU. Sovjetunionen var känt för sin järnkoll över gränsregionerna, och även om greppet lättade ­efter unionens fall har också Ryssland månat om noggrann kontroll över vem som får passera gränserna. De tusentals asylsökande – inget sagt om deras verkliga status – som tog sig till gränskontrollerna­ i landets avlägsna nordöstra hörn kan inte ha ­tagit sig dit av en slump eller släppts fram av tillfälligt ouppmärksamma gränskontrollörer. Det måste ha skett under den allrahögstes beskydd. Lika lite kan det ha varit en slump att trafiken så plötsligt avtog innan man undertecknat gräns­avtalet. Så även om Niinistös historieskrivning formellt är helt riktig; att avtalet ingicks på Finlands initiativ och att det är vi som har att vinna på det, inte Ryssland, är det ändå något som skaver. • Vad ville Ryssland visa med att öppna och stänga slussarna? • Varför ingår man ett tidsbegränsat avtal – vad vill Ryssland ha i utbyte nästa gång? • Varför allt hemlighetsmakeri? • Hur påverkar Finlands soloåkning EU:s förhandlingsposition mot Ryssland? Avtalet lättar avsevärt trycket på de finländska migrationsmyndigheterna, och om det bara är lycksökarna man skrämmer bort uppfyller avtalet en funktion. Men frågetecknen kvarstår, och de verkliga flyktingarnas nöd försvinner ingenstans.