Vi måste få flexibilitet på arbetsmarknaden, annars går det åt skogen. Det har under flera år varit arbetsgivarnas, och även många ledande politikers, mantra. I klartext brukar det betyda att arbetstagarnas rättigheter inte ska vara så hårt reglerade, det ska vara lättare att byta ut arbetskraft, minimilönerna ska vara lägre och skyldigheten att ta emot lediga jobb större. Kort sagt, arbetstagaren ska vara flexibel. Det är sant att mer sådan här flexibilitet behövs. En väl fungerande ekonomi behöver företag som kan agera smidigt i snabb, global konkurrens. Men flexibilitet i ett parförhållande är inte att enbart den ena parten fogar sig. Sjukskötaren Harriet Englund tröttnade efter 28 år på bristen på flexibilitet på Vasa centralsjukhus och skaffade jobb i Stockholm, där hon nu arbetat i två år (VBL 29.7). Det första hon nämner när reportern frågar vad som är bättre i Sverige är "större flexibilitet". Det är inte lönen. Grundlönen är litet högre i Sverige, men det stora söndagstillägg som finns i Finland finns inte i Sverige, om än nog en förhöjd timpeng på veckosluten. Eller, det kan vara lönen, den är individuell, man kommer överens. Den flexibilitet Harriet Englund talar om gäller hur man arbetar och vilken valfrihet arbetstagaren har i det avseendet, men också den lyhördhet och uppskattning ledningen visar. I Finland blev det med tiden bara värre, tycker hon. Inbesparingar var uppenbarligen en orsak, men det kunde man tycka skulle vara ett skäl för ledningen att lyssna på hur de anställda anser att jobbet bäst kan utföras. Den form av flexibilitet som arbetsgivarna eftersträvar i Finland finns faktiskt i viss mån redan i Sverige. Men dessutom verkar det finnas en verklig flexibilitet, alltså även hos arbetsgivarna. Visst, det är säkert lättare att vara flexibel i en storstad som Stockholm. Men det är inte ovanligt att man hör att arbetsklimat och personalpolitik ligger på en högre nivå i Sverige än i Finland. Eller att det som driver människor att söka jobb i Sverige är möjligheten att utvecklas och trivas på jobbet. En orsak är förstås möjligheten att få jobb över huvud taget, men i fallet Harriet Englund var det inte det. Arbetsgivarorganisationerna i Finland har orsak att jobba inte enbart med att förändra arbetsmarknadens regler så att företagen lättare kan tjäna pengar. Det tycks samtidigt finnas orsak att lära sig mer om hur man tar hand om sina anställda. Man behöver inte göra det för att de ska trivas, man kan göra det för att de ska bli mer produktiva, det är samma sak.