Yrkesutbildningen är den stora förloraren i nästa års statsbudget. Inte mindre än 190 miljoner euro ska bort i ett läge då nedskärningarna redan har pågått en tid, och säkert fortsätter efter 2017. Vidden av nästa års nedskärning illustreras till exempel med att vi helt och hållet skulle sluta utbilda närvårdare i Finland – inte ens det skulle räcka för att täcka 190 miljoner. Andra siffror är att 3 900 lärare måste sparkas. Eller att 18 000 studieplatser försvinner. Många andra sektorers problem bleknar i jämförelse. Det här är inte allt heller. Såväl utbildningsanordnare som fackförbund har påtalat det skeva i att den stora nedskärningen sker nästa år, året innan en stor reform av yrkesutbildningen ska träda i kraft. Skolorna får i desperation försöka klara livhanken nästa år, för att året därpå börja arbeta på nya premisser. Det låter inte helt genomtänkt. Men tanken är väl att skolorna ändå redan vet vad som komma skall och genom nedskärningar förbereder sig på att finansieringen läggs om, att den grundläggande yrkesutbildningen för unga och vuxenutbildningen slås ihop och att det blir en examensreform. Det senare sade en styrgrupp vid Undervisningsministeriet sitt om förra veckan. Antalet yrkesexamina ska halveras från 351 till 166. Floran av examina har säkert svällt ut i onödan i den konkurrens som skolorna tvingats in i. Nu vill man ha examina som bättre förbereder de studerande för ett föränderligt arbetsliv, vilket är en välkommen reform. En viss åtstramning av utbildningens resurser är säkert också befogad, särskilt som antalet studerande minskar. Men åtstramningen har som sagt redan gjorts, nu handlar det om allvarliga ingrepp. Nedskärningen av universitetens och högskolornas resurser är betydligt mindre än den som drabbar yrkesutbildningen. Men det är inte den enda skillnaden. Yrkesutbildningen gäller, till största delen, omyndiga ungdomar, inte unga vuxna. Yrkesutbildningen handlar inte enbart om att förse Finlands näringsliv med den arbetskraft det behöver, den har samtidigt hand om finländska ungdomar i ett viktigt skede av deras utveckling till vuxna människor. Det är i det perspektivet nedskärningarna är mest skrämmande. En av de mer betydande samhällstrenderna i Europa i dag är att andelen ungdomar som står helt utanför såväl arbets- som utbildningslivet ökar, på vissa håll väldigt snabbt. I en del länder är redan en fjärdedel av de unga utanför den samhälleliga radarn. I Finland är man ingalunda omedveten om den här risken, och det finns åtgärder som ska motverka den, som ungdomsgarantin. Men då man ser på de 190 miljonerna och yrkesutbildningen kan man undra om helhetstänket finns. En del ungdomar behöver dessutom mer än att samhället vet var vi har dem. Nedskärningarna och reformen av yrkesutbildningen leder av allt att döma till mer utbildning i yrkeslivet. Det kan låta bra, man lär sig inte allt på skolbänken. Men arbetsgivarna har sällan de resurser som krävs för en vettig handledning. Och själva yrkesutbildningen är inte allt i åldern 15-18 år, många behöver också det stöd i att lära sig att leva livet som en strukturerad skolmiljö kan ge. Likadant är det med en annan följd av nedskärningarna, det att utbildningarna måste koncentreras till färre orter. Sedan Yrkesakademin i Österbotten startade 2009 har antalet enheter halverats. Ungdomar är olika, det passar inte alla att börja bo på internat genast efter högstadiet. Tillgången till utbildning blir dessutom än mer ojämlik och beroende av var man råkar bo. Den krassa verkligheten är att de ungdomar som har någorlunda goda förutsättningar nog klarar sig, oberoende av statens resurstilldelning och reformer. Men förutsättningarna är olika, det finns också de som av olika orsaker löper risk att bli marginaliserade. Den gruppen är lyckligtvis förhållandevis liten i Finland jämfört med övriga Europa, men det finns ingen orsak att förstora den, eller öka risken. Kostnaden för det, om vi ska tala om kostnader, blir snabbt högre än 190 miljoner.