Åtta omröstningar under ett fullmäktigemöte. 26 talturer enbart under ett ärende. Det borde egentligen inte vara särskilt sensationellt, men i Närpes är det närapå unikt. Det handlade om ny förvaltningsstadga, fastighetsskatt och vindkraft. Speciellt var det stadgan med skoldirektionernas, fritidsnämndens och nämnden för fri bildnings vara eller icke vara som väckte debatt. Nästan så att ledamöterna själva verkade förvånade. Antalet talturer räknades till och med för att kvantitativt mäta det som nyss utspelat sig i sessionssalen. Den politiska kulturen i Närpes har sina särdrag som inte alltid bäddar för sådana öppna åsiktsbrytningar och offentliga debatter som uppvisades i måndags. Ett särdrag är givetvis att SFP dominerar stort. Men det är inte - eller borde inte vara - något som i sig skapar total enighet i kommunala beslutsorgan. Det är det heller inte i Närpes, vilket även måndagens möte visade. 32 av 35 personer i ett fullmäktige kan omöjligen ha samma åsikt i alla frågor även om de råkar tillhöra samma parti. I fallet Närpes är det snarare så att många frågor diskuteras, och i praktiken avgörs, i andra forum än fullmäktigesalens offentliga rum. Enbart fullmäktige har i praktiken haft redan haft två möten innan det egentliga sammanträdet: ett informationsmöte och ett gruppmöte. En hel del beslutsfattande är också delegerat till nämnder och tjänstemän. Ibland delegeras också uppgifter till kommittéer och andra grupper, en i sig naturlig del av kommunal förvaltning. Men det kan vara problematiskt om deras arbete förblir osynligt tills det resulterar i ett klart beslutsförslag i styrelse eller fullmäktige. Ett exempel är den så kallade parlamentariska kommitté som bildades 2013 med ledande förtroendevalda och tjänstemän, bland annat med syfte att hitta besparingar. Kommittén finns fortfarande. Vilken roll den egentligen spelar i beslutsprocessen är för gemene invånare rätt oklart. Och kanske mer bekymmersamt: I våras efterlyste även fullmäktigeledamöter mer information från gruppen. Den förvaltningsstadga som väckte debatt i måndags är en del av samma fenomen. Där kan en jämförelse med grannen Kristinestad göras. I båda städerna har tjänstemän och förtroendevalda länge funderat på hur omorganiseringar kunde göras i samband med nya kommunallagen och omskrivningen av förvaltningsstadgarna. I Kristinestad, där visserligen större förändringar är aktuella, har förslagen varit kända i snart ett halvår innan de kom till fullmäktige i måndags. Inte minst eftersom de behandlats som ett ordinärt ärende i nämnderna. I Närpes kom ärendet direkt till stadsstyrelsen förra veckan. Då i form av en 95 sidor tjock ny förvaltningsstadga, utan förklaringar i föredragningslista eller bilagor om vad som konkret förändras. Möjligheten för invånarna att sätta sig in i ärenden på förhand underlättas heller inte av att Närpes som en av få kommuner fortfarande inte publicerar föredragningslistor på nätet. Men det hade knappast hjälpt i detta fall. Därmed blev sannolikt de Närpesbor som såg måndagens fullmäktigemöte också högst förvånade exempelvis över att skoldirektionerna skulle slopas. Nu röstade fullmäktige för att behålla direktionerna och alla nämnder, och hela stadgan återremitterades av praktiska skäl. Kristinestad återremitterade hela sin organisationsförändring. Det är gott och väl, det är vad fullmäktige ska göra om majoriteten är missnöjd med ett förslag. Och poängen här är inte sakfrågans slutresultat, utan processen som föregår det. Det handlar inte om att tjänstemännens arbete skulle vara bristfälligt eller att all beredning ska ske inför öppen ridå, vilket naturligtvis är omöjligt. Men det är en viktig del av den kommunala demokratin att invånarna känner till förslag och alternativ i så god tid som möjligt. Då kan de exempelvis kontakta förtroendevalda eller agera på annat sätt för att påverka viktiga beslut. Det är i förlängningen också fatalt om invånarna upplever att deras högsta beslutsorgan med de ledamöter de själva valt är en gummistämpel, medan besluten egentligen fattas någon annanstans. Något som Närpes, där valdeltagandet redan är oroväckande lågt, definitivt borde försöka undvika. För väljarna är det också viktigt att få veta hur deras förtroendevalda resonerar och motiverar sina beslut. Därför är också debatter och omröstningar, som i måndags, viktiga. De är inte, som kanske några inom kommunal förvaltning kan frestas att tro, ett tecken på att ärendena borde vara ännu mer färdigtuggade på förhand. De är ett demokratiskt hälsotecken. Visst är det säkert trevligt för ledande förtroendevalda och tjänstemän att få säga att man i den egna kommunen minsann är (utifrån sett) eniga och positiva, och att beslut fattas raskt och effektivt. Men det är aldrig hela sanningen. Och blir det ett självändamål kan det vara rent förödande för den kommunala demokratin.