Juha, Juha, olycksfödde gubbe.

Först Terrafame, nu Chempolis.

Chempolis är bioförädlingsföretaget från Uleå­borg, som tillsammans med sexton andra fin­ländska företag deltog i en exportfrämjande resa till Indien i början av fjolåret. Den finländska delegationen leddes av statsminister Juha Sipilä, inbjuden av Indiens statsminister (VBL 11.1).

Företaget ägs till en liten del (drygt fem procent) av Sipiläs vuxna barn, via ett investeringsbolag. ­Under resan blev det offentligt att Chempolis fått förlängning på ett avtal med ett stort indiskt olje­företag, Numaligard Refinery Limited.

I höstas räddades Chempolis sannolikt från konkurs genom att statsbolaget Fortum gick in med flera miljoner i företaget. Det skedde medan statsministern var ansvarig för den statliga styrningen av statsbolag.

Kvällstidningen Iltalehti publicerade i tisdags en nyhetstext om Indienresan och därmed var rumban igång. På tisdagskvällen förklarade statsministern i tv-programmet A-studio att han försökt agera på bästa sätt. Han hade på förhand sett att Chempolis fanns med på listan över företag på väg till Indien men tyckt det hade varit onödigt drastiskt att plocka bort det.

För Chempolis skulle det sannolikt inte fått några­ nämnvärda följder fast Sipilä strukit bolaget från listan. I går avslöjade nämligen Helsingin Sanomat­ i en intervju med Chempolis direktör Pasi Rousu­ att ovannämnda förlängning av avtalet med ­Numaligard Refinery Limited var i hamn redan ­före resan. Men nyheten offentliggjordes ­under ­resan, för att det är praxis.

En statsminister som tänkt efter före kunde alltså lugnt ha bromsat resan för Chempolis del. Nu gjorde Juha Sipilä inte det. Kanske för att han hade mycket annat att tänka på, kanske för att han såg det som en så liten sak och visste med sig att han inte skulle agera korrekt.

Men tyvärr är det så att det för en stats­minister inte enbart handlar om huruvida en sak är stor ­eller liten. Det handlar också om hur det ser ut, från medborgarnas synvinkel sett.

En statsminister på PR-resa med företrädare för företag hans barn har ekonomiska intressen i ser inte bra ut. Det leder lätt till spekulationer, misstankar – helt oberoende av om statsministern kört barnens intressen eller inte.

För Juha Sipilä måste det vara en obehaglig upplevelse att än en gång se sitt agerande hamna i blickpunkten på det här sättet. I företagsvärlden där han (med framgång) tillbringat största delen av sitt liv kan en hel del undgå offentlig granskning. Dels för att det finns sekretessbestämmelser, dels för att en aspekt av det som görs – den ekonomiska – dominerar.

Det finns ingen politiker, statsminister eller inte, som inte har kopplingar i en eller annan riktning, starkare eller svagare. I de flesta fall har politiker också en familj. Men det gäller att balansera rätt, hellre med överdriven försiktighet än motsatsen.

Statsminister Sipilä har tenderat att reagera mycket kraftigt på all granskning som snuddat vid hans familj.

Det är förståeligt på ett personligt plan men har fungerat tvärtemot vad statsministern avsett. Det har inneburit mer vatten på kvarnarna, enligt tesen­ ”Reagerar han så där kraftigt måste det finnas en hund begraven”.

Juha, Juha, olycksfödde gubbe.


En annan far

”Of all that I´ve done in my life, I´m most proud to be your dad.”

Var USA:s avgående president Barack Obama ­ärlig när han i sitt avskedstal natten till onsdag sa att faderskapet väger tyngst? Eller, mer exakt, att det han är mest stolt över i sitt liv är det faktum att han är sina två döttrars far.

Malia, den äldre, är nu 18. Sasha är 15.

Åhörarna snyftade. Men var det sant? Det vet ­sannolikt bara den avgående presidenten själv. Han som i åtta år varit en av världens absolut mäktigaste män.

Med det lilla tvivlet ventilerat kanske man ­vågar fastslå att det hur som helst är ett fantastiskt budskap till två unga kvinnor. Och indirekt till alla unga kvinnor.

Strax innan Obama tillträdde första gången ­publicerade han ett öppet brev till sina döttrar i magasinet Parade. I brevet beskrev han vad han hoppades på, för döttrarnas del och för alla andra ­amerikanska barns del. ”... att ni får växa upp i en värld utan begränsningar för era drömmar, där inga prestationer är utom räckhåll för er ... att ni växer upp till medkännande, engagerade kvinnor som kommer att bygga upp en sådan värld.”

Förra sommaren besökte Malia och Sasha med mor och mormor Liberia, som leds av Afrikas ­första kvinnliga president Ellen Johnson Sirleaf. Besöket gjordes för att främja projektet Let Girls Learn Peace (ungefär Låt flickor få lära sig vad fred är), finansierat av USA. I Liberia utkämpades före­ Johnson Sirleafs era ett sällsynt grymt inbördeskrig med ohyggliga konsekvenser för flickor och kvinnor.

Förhoppningsvis svalnar inte president­döttrarnas intresse för den här typens frågor fast adressen inte längre än Vita huset.