Allt som kan leda till att vi får bättre vägar, speciellt ute i obygderna, är bra.

Eller?

I början av fjolåret meddelade trafik- och ­kommunikationsminister Anne Berner (C) att det behövs 600 miljoner för att reparera landets vägar­ och järnvägar. Ett par månader senare – i april – meddelade hon hur det lämpligen kunde fixas: ­genom bolagisering. Kostnaderna för trafikleder och underhåll skulle lyftas ut ur stadsbudgeten och in i ett nytt bolag.

Bolaget skulle enligt Berner till hundra procent ägas av staten. Man kan alltså inte prata om priva­tisering – med det viktiga tillägget: inte ännu i ­varje fall. När staten bolagiserar blir det inte sällan ­första steget mot privatisering, oberoende av vad som sägs i initialskedet.

Ifall ett vägbolag axlade den ekonomiska bördan både för trafiklederna och för underhållet av dem skulle underskottet i statsbudgeten – simsalabim – krympa. Bolagiseringen kunde också­ ­göra det lättare för utomstående intressenter­ att delta­ i vägprojekt: I en ledare i Kauppalehti (19.4), som applåderade Berners förslag till lösning, nämndes­ potentiella intressenter som Europeiska investerings­banken, Nordiska investeringsbanken och inhemska pensionsbolag.

Åtgärden skulle också frigöra budgetpengar, flera­ miljarder. Ministern sade sig vilja satsa dem på att sänka de skatter som hänför sig till fordons­trafiken. Det vill säga bilskatten, fordonsskatten, bensin- och dieselskatten.

Det brukar väcka jubel på vägarna. Mest jublar naturligt nog de som är mest beroende av sin bil.

Men ministern och hennes ministerium vill ge med ena handen och ta med den andra. Berner vill i stället ha en ny avgift vars storlek borde avgöras av hur mycket var och en nöter på vägytorna.

Kör mycket = dyrare. Kör lite = billigare.

Hur mycket en bil rullar är inte svårt att kontrollera, exempelvis med GPS-teknik. En ”svart låda” för bilar, en anspråkslösare variant av flygplanens ”svarta lådor”, finns redan. Den är enligt Trafi inte speciellt dyr och inte heller speciellt svår att installera i en bil. I en lite dyrare variant kan den också lagra information om förarens användning av gas och broms och i bästa fall göra hen till en lugnare och bättre förare.

Det här upplägget skulle göra finländaren till en ”kund” också i förhållande till vägen. En kund som betalar en specifik, individuell summa, inte en medborgare som bidrar med en allmän skärv via skatten.

Använd mycket av varan och du betalar mer.

Det kan vid en första, hastig anblick te sig rättvist. Men blir det inte eftersom bilisternas utgångsläge är så olika. Vissa har något annat, kollektiva trafikmedel, att ta till. Andra har det inte. Systemet straffar de senare.

Det här har fått Sannfinländarna att resa ragg, som de gjorde också när minister Berner ­under fjolåret ville förnya regelverket som styr taxi­trafiken.

Partisekreterare Riikka Slunga-Poutsalo har ­kallat Centerministerns förslag värdelöst (Yle 3.1). Genomförs det betyder det att det blir människorna­ på landsbygden och andra som inte­ klarar sig utan bil som ska betala för att staten inte­ har pengar på kistbotten för vägunderhållet. Det tänker Slunga-Poutsalo och hennes parti inte ­acceptera.

Men vägavgiften är en idé som inte enbart kan ­föras upp på Anne Berners skuldkonto, tidigare belastat bland annat av hennes huvudlösa förslag om marknadsmässiga priser inom förbindelsebåts­trafiken i Åboland. Också föregående regering övervägde att slå in på den här vägen men valde att avstå. I nuvarande regeringsprogram finns väg­avgifterna inte.

Hur det går både med vägavgifterna och med det statsägda trafikledsbolaget klarnar högst troligt under budgetrian i vår.

Till sist frågan om den personliga integriteten. Redan i våras sades det från regeringshåll att den teknik som skulle användas för att registrera körsträckor inte skulle fungera så att systemet registrerar var en bil kör, bara hur mycket. Trots det kan man fråga: Är det verkligen en sådan här kontroll ner på detaljnivå vi ska ha?