Det var en kanadensisk politiker, George Eulas Foster, som 1896 myntade uttrycket "splendid isolation" för att beskriva den försiktighet gentemot omvärlden som präglat den brittiska utrikespolitiken sedan mitten av 1860-talet. Foster själv var bekymrad över fenomenet.Världskartan har ritats om ett antal gånger sedan 1896, allianser ingåtts, brutits och skapats igen. Efterkrigstiden, och speciellt tiden efter kalla krigets slut, har präglats såväl av allt starkare band både mellan europeiska länder som mellan Europa och USA.

Nu kan vi leva i en tid då historiens blad vänds på nytt.

Det brittiska folket har röstat för att landet ska lämna EU och i USA har Donald Trump flyttat in i Vita huset.

Trump har deklarerat att det är nationen som gäller i första hand, och gång på gång upprepat mantrat "America First".

Trump har sänt mycket kluvna signaler om sin attityd till Nato och USA:s ansvar att försvara sina allierade och talar för en mycket protektionistisk handelspolitik för att gynna den amerikanska hemmamarknaden.

Även om det i första hand varit Mexiko och Kina som kommit i skottgluggen i Trumps uttalanden under hans första presidentveckor, skulle ett handelskrig tveklöst drabba också Europa.

Signalerna är illavarslande. Ingen ska inbilla sig att omvärlden skulle förhålla sig passiv till plötsliga amerikanska handelshinder, och ett handelskrig är det sista en redan nu mycket skakig världsekonomi är i behov av.

I ett handelskrig finns bara förlorare, och till de största förlorarna hör små, extremt exportberoende länder.

Som Finland.

Trumps "America First"-politik har en obehaglig dimension av att söndra och härska. Presidenten har hyllat britternas beslut att lämna EU och önskat att andra länder ska följa exemplet.

Den risken finns redan utan att Trump uppmuntrat till det.

Det finns starka rörelser för att lämna EU I flera europeiska länder. Om extremhögerns Marine Le Pen segrar in det franska presidentvalet finns ett franskt utträde inom en sannolik händelsehorisont, och ett Frexit skulle med största säkerhet vara slutet för EU.

Ett splittrat Europa är ett svagt Europa och spelar i händerna på axeln Trump-Putin.

Europeiska rådets ordförande Donald Tusk ser mycket allvarligt på läget och gjorde ett osedvanligt skarpt uttalande i veckan, då han i ett brev till medlemsländerna beskrev läget som alarmerande och att ”utmaningarna som EU står inför nu är de farligaste någonsin sett sedan Romfördraget undertecknades”.

Det fördraget ingicks 1957 och lade på sikt grunden för det vi nu känner som EU.

En mycket explicit lägesbeskrivning, alltså. Men då omfattar Tusks omvärldsbild självfallet inte bara Trumps makttillträde.

• Rysslands agerande mot sina grannländer, Kinas internationella profilhöjning och läget i Mellanöstern.

• De anti-europieska stämningarna och framväxten av nationalistiska och EU-kritiska rörelser kan destabilisera samarbetet.

• Minskad tro på demokratin hos den politiska eliten och en ökande tendens att falla för populistiska resonemang.

Man borde naturligtvis applådera ett närmande mellan de två stormakterna USA och Ryssland. Dialog och samförstånd är viktiga instrument för avspänning.

Men om den dialogen sker på bekostnad av att Europa lämnas åt sitt öde och världen delas in i intressesfärer uppstår nya faror, i allra grad för ryska randstater.

Det resonemanget är kanske något spekulativt men kan inte försummas. Den omedelbara faran är ett oenigt och ekonomiskt försvagat Europa.

Då skulle Trump ha lyckats med sin söndra och härska-politik. 

På kort sikt skulle det kanske gynna USA men på sikt vara skadligt för hela världen. Det är lätt att hålla med om Tusks påminnelse om amerikanarnas eget motto: "Enade vi stå, särade vi falla."