Vad valde de finländska socialdemokraterna bort i och med att partiledaren fortsättningsvis heter Antti Rinne, inte Timo Harakka?

Vad lade de tyska socialdemokraterna till i och med att Martin Schulz, EU-parlamentets mångårige talman, lyftes fram som kandidat till kanslerposten och småningom också blir ny partiledare?

Båda partierna, finländska SDP och tyska SPD (Sozialdemokratische Partei Deutschlands) valde väg för de närmaste åren nyligen. Det förra partiet förra veckoslutet, det senare partiet veckoslutet före det.

Att det trygga alternativet Antti Rinne skulle segra på partikongressen i Lahtis var väntat. De finlandssvenska socialdemokraternas Jacob Storbjörk (Arbetarbladet 2.2.) är inte den ende som tycker att Rinne karpat upp sig sedan han valdes till partiordförande våren 2014.

Tyske socialdemokraten Martin Schulz, däremot, kom lite som en blixt från klar himmel. Hans entré underlättades av att Sigmar Gabriel, SPD:s nuvarande partiledare, inte varit särskilt uppskattad och stött bort en del potentiella SPD-sympatisörer. Ändå räknade många med att Gabriel skulle bita ihop och ställa upp mot kristdemokraternas Angela Merkel i höstens kanslerval i Tyskland.

Nu blir det i stället EU-insidern Schulz Merkel möter. Schultz är borgmästare i den lilla staden Würselen och bokhandlare till professionen. Självlärd med personlig erfarenhet av både tafflig skolgång och spritproblem. Men med en framgångsrik EU-karriär i bagaget och i avsaknad av inrikespolitisk barlast. Denne man fick omgående stödsiffrorna för SPD att skjuta i höjden. Senaste noteringen är 29 procent. (Yle 6.2.)

Någon sådan plötslig effekt av valet av Rinne behöver man inte räkna med. Men från partiets synpunkt är det alldeles tillräckligt om den uppgång i väljarstöd som inleddes hösten 2015 – och som gör att SDP nu tävlar med Centern om rollen som landets största parti – kan bibehållas och eventuellt utökas något.

Timo Harakka, den framgångrikaste av Rinnes två motkandidater, beskriver sig som en Supercell-socialist. Man han går också med på att titulera sig demokratisk socialist – i likhet med Bernie Sanders, den oväntat framgångsrike förloraren i de amerikanska demokraternas presidentnomineringskampanj.

Demokratisk socialism är en socialdemokratisk term som, på europeisk botten, går tillbaka till tidigt 1900-tal. Då skiljdes socialdemokraternas och kommunisternas väg och sossarna ville markera avstånd till totalitära tendenser.

Supercell är som bekant ett av Finlands framgångsrikaste dataspelbolag. Harakka definierar sin Supercell-socialism bland annat på följande sätt:

”Jag hoppas att finländska företag lyckas i den hårda internationella konkurrensen – och gör ett oförskämt bra resultat. På den vinsten betalas en rimlig skatt – något Supercell gör utan att knota. Men hjälp av skattepengarna erbjuds så varje finländare nya möjligheter.”

En av Supercell-socialistens anhängare, Vasabon Matias Mäkynen, säger (VBL 4.2.) att Harakka är en ständigt ifrågasättande politiker som kunde ha bäddat för en modigare socialdemokratisk politik.

Men det blev en annan person som fick stå för det nya: nyvalda partisekreteraren Antton Rönnholm. På kongressen höll han ett tal som fick åhörarna att trappa upp sina applåder och i slutändan gav honom en uppskattande twitterkommentar från presidenten själv.

Rönnholm har i likhet med Martin Schultz tjänstgjort i Bryssel men inte i politikens korridorer utanpå ett advokatkontor. Han höll ett tal där känslaoch intellekt sammanfogades, där han värmde upp med ett barndomsminne om att sitta under ett köksbord med en blommig mugg och höra pappa och andra vuxna diskutera den socialdemokratiska föreningens angelägenheter. I bakgrund fanns hela tiden drömmen om hur det borde vara.

Socialdemokratins uppgift är att erbjuda hopp, sa han. Det är inte en oäven målsättning i en tid då många förlorat hoppet – med kända konsekvenser. I det läget måste SDP enligt Rönnholm ”tala kristallklart om frihet, sanning och människovärde.”

Det blir spännande att se hur kombinationen Antti + Antton slår ut i politisk handling.