Nej, kvinnor måste inte rösta på kvinnor i precis ­alla sammanhang.

Det gör de inte heller, enligt Marianne Pekola-­Sjöblom på Kommunförbundet. Den gamla ­ordningen – att det finns fler kvinnor som väljer att rösta på män är det finns män som väljer att ­rösta på kvinnor – gäller fortsättningsvis. Pekola-­Sjöblom uttalar sig i en artikel om kandidat­nomineringen inför kommunalvalet. (VBL 2.3.)

Men nämnas bör att kvinnorna alltid varit bättre på att fördela sina gracer jämnare mellan båda ­könen. Det har förstås att göra med maktbalansen i samhället överlag men dock:

För över 50 år sedan, vid riksdagsvalet 1970, ­röstade 93 procent av männen på en annan man. 40 procent av kvinnorna röstade på en kvinna. Det senare måste betecknas som en bra siffra, med ­tanke på att de kvinnliga kandidaterna då inte var så många. Å andra sidan innebar det att det ännu­ fanns ett visst nyhetens behag i detta att kunna ­rösta på en kvinna.

Det var just riksdagsvalet 1970 som förde den ­första österbottniska SFP-kvinnan – Elly Sigfrids – till riksdagen.

Sedan dess har kurvorna närmat sig varandra­ i takt med att jämställdheten ökat. I förrförra ­riksdagsvalet, 2011, röstade 68 procent av männen ”manligt”, medan 54 procent av kvinnorna ­röstade ”kvinnligt”.

Gamla mönster är sega. Men man kan förmoda att de är segare i riksdagsval än i kommunalval.

Det senare ligger närmare och upplevs som ­vardagligare än det avlägsnare och högtidligare­ riksdagsvalet. Det är mer sannolikt att man person­ligen känner den man lägger sin röst på i kommunal­valet än i riksdagsvalet. Riksdags­ledamoten ser man oftast enbart på otaliga ­foton i pressen och hör uttala sig i etermedia, kommunal­fullmäktigeledamoten kan man stöta på och ­diskuterar med vid grönsaksdisken eller på ­dagis­parkeringen.

Kommunalpolitiken kunde vara den politiska arena där en könsfördelning nära fifty-fifty först uppnås. Men vi är inte där ännu. Tvärtom, i förra kommunalvalet minskade antalet invalda kvinnor. Det hade på nationell nivå framför allt att göra med att Sannfinländarna var och fortsättningsvis är ett så mansstarkt parti – trots att försök att förändra det har gjorts.

Men det var likafullt ett trendbrott. Linjen som långsamt stigit årtionde efter årtionde pekade­ ­hösten 2012 neråt. Om en dryg månad vet vi om det var en tillfällig nergång i antalet kvinnliga ­fullmäktigeledamöter, om den blir bestående eller om den till och med förstärks.

I det startfält som gäller i Vasa är den ­manliga dominansen förbluffande. (Se grafiken i går­dagens tidning). Det förklaras visserligen till en del – igen – av det sannfinländska kandidatutbudet. Fyra ­kvinnor, 33 män.

Men av Vasas tre stora partiet är det bara Socialdemokraterna som lyckats rekrytera lika många kvinnliga som manliga kandidater, 42 av vardera. SFP har 42 män och 29 kvinnor, Samlingspartiet har 33 män och 20 kvinnor.

Sammantaget innebär det att utbudet av ­manliga Vasakandidater är avsevärt större än utbudet av kvinnliga. Skillnaden är 66 personer.

Färre kvinnliga kandidater innebär sannolikt också färre kvinnor på ledande poster inom ­kommunerna. På kvinnodagen 2013 publicerade­ VBL ett reportage om hur det stod till inom de öster­bottniska kommunerna. Enbart fyra kvinnor har under den gångna fullmäktigeperioden fått svinga ordförandeklubban i fullmäktige.

På den kommunala arenan kunde man också­ ­aktivt försöka sega sig fram mot en situation där hälften av fullmäktigeledamöterna skulle vara ­under, förslagsvis, 40–45 år.

Alla partiaktiva som ägnat de senaste veckorna åt att med ljus och lykta leta efter villiga kandidater­ – eller åt att med blåslampa jaga de något mindre­ ­villiga – stönar säkert vid tanken på ytterligare ett påbud.

Säkert gör många kandidatvärvare ­redan nu sitt bästa för att engagera yngre eller riktigt unga ­kandidater.

Men ett mera uttalat mål också gällande ­åldersfördelningen skulle inte skada.