Statsminister Juha Sipilä (C) är inte så värst brydd i den så kallade vårdreformen, vad det verkar. Reformen är en av de mest krävande och ovissa reformer, som till vilket pris som helst ska genomdrivas i sin nuvarande form i landet. Sipiläs okunskap (VBL 28.2) är därför häpnadsväckande men samtidigt föga överraskande.Det förklarar – men långtifrån försvarar – statsministerns oförståelse och ointresse för alla röster som varnat och höjts i Österbotten före och efter den omfattande jouren gick förlorad i Vasa.

Att jourfrågan över huvud taget frånskilts resten av social- och hälsovårdreformen är oförståeligt och den paradoxen behandlas utförligare i Viveca Dahls ledare (VBL 1.3). Även valfriheten lämnas på sidan och behandlas likt jourförordningen som en egen del i reformen – trots att allt är en helhet.

I kölvattnet av Sipiläs besök i Vasa i helgen, och statsministerns oförmåga att upplysa invånarna här om hur regeringen egentligen tänkte när Seinäjoki centralsjukhus valdes framom Vasa, kastade SFP via partiordförande Anna-Maja Henriksson i måndags ut en vädjan om timeout i vårdreformen (VBL 28.2).

– Nu är det bättre att stanna upp och fundera än att hasta fram beslut vars följder kan vara omöjliga att åtgärda senare.

Som medlem i grundlagsutskottet agerade Henriksson själv något naivt när jourförordningen behandlades där. Som rutinerad politiker borde hon inte ha förlitat sig på att formuleringen gällande det svenska språket i utlåtandet skulle vara nog, för att först social- och hälsovårdsutskottet och därefter regeringspartierna i riksdagen skulle finna en förståelse för behovet av omfattande jour i Vasa, ur ett rent språkligt perspektiv.

Det oaktat är Henrikssons färska förslag vettigt, om än utopistiskt. Den nuvarande regeringen har sannolikt gett sig katten på att driva igenom reformen till vilket pris som helst för att framför kamerorna kunna slå sina knytnävar ihop som vilka förbundskaptener i ishockey som helst och säga "Vi gjorde det som regeringarna före oss inte klarade av".

Det är att hålla tummen och andan för att prestigen är sekundär till vårt – och regionens – välmående.

Ser vi från ett helikopterperspektiv på hela den så kallade vårdreformen finns det andra faktorer som oroar och förbryllar än endast det vi flitigast lyft fram och debatterat (omfattande jourens felaktiga placering), nämligen valfriheten.Här spökar igen Samlingspartiets målsättning att privatisera vården i landet i vad det verkar så stor utsträckning som möjligt. Hela soppan tyder också på att Centern och Samlingspartiet haft svårt att kompromissa och således fastnat för någon slags ogenomtänkt reservmodell. En modell som dessutom samlar på sig mer och mer misstro av fler och fler experter i landet.

Vad gäller privatiseringen behövs det ingen krutuppfinnare för att förstå hur privata vårdbolag resonerar – verksamheten placeras där människor finns. I Finland finns vi i huvudsak runt Helsingfors och den sydliga kustremsan, längs med axeln Helsingfors-Tammerfors samt längs med västkusten upp till Uleåborg.

Ur ett geografiskt perspektiv kanske det inte går någon nöd på oss här i Österbotten, om den privata vårdsektorn blomstrar ut. Kanske. Ur ett rent socioekonomiskt perspektiv utökas klyftan mellan fattig och rik ytterligare – även hos oss. Den som har råd till privatvård, kan kanske få en bra vård i framtiden, till och med i akuta fall. Den som inte har råd, får ligga på riksvägarna i en ambulans till Seinäjoki, Åbo eller Tammerfors.

Samtidigt bör vi kunna lyfta blicken och se även till våra medmänniskors behov i resten av landet, på ställen där både det geografiska och det socioekonomiska blir avgörande faktorer i kampen mellan liv och död.

I Sverige både stängs och nedgraderas sjukhus samtidigt som privatiseringen etablerats inom vårdsektorn som ett led i Moderaternas regeringspolitik för drygt tio år sedan. Största delen av den privata vården finns i dag i tätbefolkade områden, kring storstäderna eller i regioncentra.Stora delar av Sverige – liksom Finland – är glesbygd. I förra veckan tvingades ett par själva förlösa sin baby i bilen sedan BB i Sollefteå stängts. Avståndet till närmaste BB i Örnsköldsvik eller Sundsvall är drygt 200 kilometer. Paret var inte ens i närheten av att hinna fram i tid. Allt gick bra, men så här beskrev mamman själv situationen efteråt i en artikel av TT:

"Utan byxor eller skor, med navelsträngen hängandes och vår dotter på bröstet får jag kliva ur bilen i snön och minusgrader (på väg till ambulansen mitt ute i ingenstans, red. anm.)."

Hon frågar sig – med all rätt – om det här verkligen är det som finns kvar av välfärden 2017. Som ett motdrag till nedläggningen av BB i Sollefteå arrangerar barnmorskor kurser i bilfödande:

– Vi kommer att ha en bil där vi visar hur man ska göra. Det beror lite på om man är stor eller liten, om det är bäst att föda fram eller bak (i bilen). Vad man gör om vattnet går, vart man ringer och vilken utrustning man bör ha i bilen, pannlampa och någonting att bädda med till exempel, säger en av barnmorskorna till SVT Västernorrland.

En kurs i bilfödande, så typiskt Sverige och svenskt, tänker vi.

Snart kan även vi behöva en sådan kurs – om prestige går före sunt bondförnuft i regeringen.