”Utvecklingen pekar på att Finland just nu inte har särskilt hög dragningskraft för tidigare utflyttare. Det finns tecken på att en del flyttar fram sitt återflyttningsbeslut till ”bättre tider.” Detta ökar naturligtvis risken att utflyttarna inte alls återvänder …”

Citatet är ur pamfletten ”Hjärnflykt eller inte?” av Kaisa Kepsu. Hon är utredningsansvarig på tankesmedjan Magma och hennes analys gäller svenskspråkiga finländares flyttande under perioden 2000–2015.

Ser man till dem som flyttat längre bort än till Sverige finns ingen skillnad mellan svenskspråkiga och finskspråkiga finländare. Cirka 70 procent har flyttat tillbaka, i båda fallen.

Men Sverige är föga oväntat en vattendelare. Över 90 procent av de finskspråkiga utflyttarna i den riktningen har vänt åter under den femtonårsperiod Kaisa Kepsu tittat på. Av finlandssvenskarna har endast 52 procent gjort det.

Magma gav ut flyttpamfletten i fjol och sedan dess har den offentliga debatten om utflyttningen accelererat – speciellt med anledning av att de två sista åren i undersökningen, 2014 och 2015, visade sig vara toppår. 2015 flyttade 1,7 per tusen finskspråkiga utomlands, medan siffran för finlandssvenskarnas del var 6,7 per tusen invånare.

Debatten har kretsat kring vad ökningen i utflyttningen beror på – Kepsu betonar att de komplicerade och personliga orsakerna till det ligger utanför hennes undersökningsområde – kring hur allvarlig trenden är för Svenskfinlands framtid och kring vad som bör göras. Ska det än en gång slitas hår och skanderas i kör: ”Vi miiinskar, vi miiinskar …”

Den slagdängan följdes i tiden av det självironiska tillägget ”… och vi skola själva bidraga till detta.”

Enligt Kepsu ska man inte ta till det dramatiska ordet massflykt. Hon undviker också ordet ”emigration”, mer ödesladdat, och använder i stället det vardagliga ”flyttande”. Vi har kommit långt bort från den tid när Amerikaemigranterna vinkade farväl till de kvarvarande som, vartefter hästkärran rullade vidare, krympte till knappnålshuvuden i grindöppningen, samtidigt som båda parterna visste att risken att de aldrig skulle ses igen var stor.

Det är enkelt att flytta bort, inom Norden och också inom EU. Det är enkelt att flytta tillbaka.

I sammanhanget ska man också komma ihåg att finlandssvenskarna inte längre blir färre rent numerärt. I procent mätt nog, men samma sak gäller för språkmajoriteten, eftersom andelen personer med annat språk än finska eller svenska ökar.

Domedagspredikningar ska vi akta oss för, eftersom de kan bli självuppfyllande profetior.