En konstnär jobbar i sin ateljé. Det är dragigt, ­vatten droppar från taket, avloppsrören stinker och de upprepade läckagen kan ha orsakat mögel­skador i byggnaden. Detta är inte ett scenario från Paris under tidigt 1900-tal. Det är vardagen i ­Kasern 14 i Vasa under 2010-talet.

De tio senaste åren har stiftelsen Pro Artibus hyrt Kasern 14. Kontraktet löper ut i september – och stiftelsen har aviserat att det inte blir någon förlängning. Konstnärerna som har sina ateljéer i ­kasernen måste alltså hitta nya lokaler att arbeta­ i. Pro Artibus började hyra ut konstnärsateljéer i Vasa för tio år sedan. Den subventionerade hyran lockade.

Tanken på att ingå i ett konstnärs­kollektiv – där det förhoppningsvis skulle födas kreativa­ samarbeten – var också tilltalande. Även inom ­Vasa stad fanns visioner. En förhoppning var att ateljé­kasernen skulle vara embryo till ett kultur­centrum. En annan förhoppning var att Vasa skulle­ bli den viktigaste konststaden norr om Tammerfors. Så blev det inte.

Konstnärerna som hyrt ateljéer har prioriterat sitt eget arbete. Pro Artibus är inte nöjd med sin egen Vasastrategi – alltså ett hus utan personal. Den beskrivs som passiv, nu ska den bli aktiv. ­Vasa stads visioner blev inte mycket mer än visioner. Dessutom är Kasern 14 alltså i dåligt skick.

– Jag har upplevt att det saknats välvilja från stadens sida. Ingen har velat ta ansvar för byggnaden, sade konstnären Mia Damberg i VBL (7.3).

Sanna Bondas, kulturchef på Vasa stad, upplever att Vasa stads hussektor agerat lättvindigt när det gällt behovet av att reno­vera Kasern 14.

– Det som händer nu bidrar till att skrota tanken på en Kulturkasern, sade hon i VBL (7.3).

Vasa marknadsfördes som Art city i början av 2000-talet. Art city var en pr-bubbla med flaggor och nyckelringar. Men då fanns åtminstone något som gav impuls till en pr-kampanj. För tio år sedan myntades begreppet ”Kulturkasern”. Då öppnade Kuntsi museum för modern konst, medan Tikan­ojas konsthem gång på gång satte publikrekord.

Det har inte varit lika kul de senaste åren. Konstmuseernas publiksiffror har sjunkit. Det är inte så länge sedan Konsthallens framtid var i vågskålen. Nyligen flyttade Nándor Mikolas konststiftelse­ ­ut ur lokalen på Rådhus­gatan. Konstnärerna som huserat i gamla tvålfabriken på Brändö har flyttat ut.

Det finns positiv energi och framtidstro i Vasa. Det lobbas för en Teslafabrik och pratas om järnvägsförbindelse till S:t Petersburg, bland mycket annat. Konst-Vasa befinner sig på ”Vi söker lokal”-nivå.

Men konstnärerna lär hitta nya ateljéer. Sam­tidigt vill och ska varje stad med självaktning värna­ om konsten och konstnärerna. Ett vitalt kulturliv är en tillgång. Det bidrar till livskvalitet – precis som idrott och motion – och det har även ekonomisk betydelse. Många turister tittar gärna på konst, oavsett om de är i Paris eller i Vasa.

Frågan är var visionerna finns – och vilka är de konkreta­ planerna? Det krävs onekligen mycket energi i konst-Vasa nu.