Finländarnas löner är fortfarande 10-15 procent för höga med tanke på konkurrensen. Därför behöver Finland fler konkurrenskraftavtal för att få ekonomin på fötter.Det anser åtminstone Finlands näringslivs (EK) nye ordförande Veli-Matti Mattila (HS 12.3).

Efter att arbetstagarparten i samband med konkurrenskraftavtalet i fjol gick med på betydande försämringar av löner och förmåner, känns Mattilas utspel som plumpt.

Reaktionerna har därför inte låtit vänta på sig. Till och med statsminister Juha Sipilä (C) är överraskad över Mattilas utspel. Finlands konkurrenskraft släpade 10-15 procent efter Tyskland under regeringsförhandlingarna 2015. Efter det gav konkurrenskraftsavtalet fyra procent och nollönelösningar har ingåtts åren 2015, 2016 och 2017. Sammanräknat har vi enligt Sipilä tagit fast 10 procent i och med att lönerna i Tyskland har stigit.

Målet att minska skillnaden i konkurrenskraften hade delats in i tre delar i regeringsprogrammet. Konkurrenskraftsavtalet var en del. Den andra tredjedelen var löneåterhållsamhet. Den sista tredjedelen var att höja produktiviteten och där bär företagen huvudansvaret.

- Om Mattila påstår att vi fortfarande ligger lika långt efter som för två år sedan så måste man ju fråga vad som har hänt med utvecklingen av produkterna och processerna under den här tiden, säger Sipilä.

Också för Akavas ordförande Sture Fjäder kom uttalandet som en överraskning, eftersom Finland redan förbättrat sin konkurrenskraft i förhållande till andra länder.

– Jag hade redan antagit att den här typen av krigsförklaringar hör till det förflutna. Att vi tillsammans nu kunde se hur vi får Finland på fötterna. Det här har skapat en spricka i den tilliten.

Företagarna i Finland skriver i ett pressmeddelande att det inte behövs en allmän lönesänkning, utan att lokala avtal vore en lösning på problemet.

I samband med konkurrenskraftsavtalet kom man överens om Finlandsmodellen. Det är också arbetsmarknadsorganisationernas löfte till regeringen att man börjar tillämpa den. Finlandsmodellen innebär en förbundsomgång där exportbranschen visar vägen. Men den vilar på en svag grund i och med att bland annat Skogsindustrin har dragit sig ur.

Sipilä hoppas att också cheferna ska visa exempel med löneåterhållsamhet. Det förband sig EK till att föreslå för sina medlemsföretag i samband med förhandlingarna on konkurrenskraftsavtalet. Något sådant har vi inte sett röken av samtidigt som börsbolagen delar ut stora dividender. I sin kritik låter Sipilä också förstå att Mattila och EK inte uppdaterat sitt siffermaterial.

Vad är EK egentligen ute efter? Sänkta löner innebär ju försämrad inhemsk köpkraft?

De traditionella trepartsavtalen mellan arbetsmarknadens parter och regeringen är skrotade. EK har dragit sig ur kollektivavtalsförhandlingarna som nu sker branschvis, och de nuvarande avtalen går ut om sex månader. Samtidigt är arbetsgivarpartens målsättning lokala företagsvisa avtal.

Mot den bakgrunden ter sig Mattilas utspel som obegripligt. Trots att EK inte längre är en part i arbetsmarknadsförhandlingarna, måste man fråga sig på vilket sätt utspelet underlättar arbetsgivarsidans möjligheter att nå sina målsättningar?

Varför saknas intresset att föra processen kring konkurrenskraftsavtalet i hamn? Sipiläs siffror visar ju att avtalet redan nu gett resultat.

Socialdemokraternas vice ordförande Maarit Feldt-Ranta skriver i ett pressmeddelande att "Var och en förstår hur dåligt en enskild löntagare klarar sig om alla i fortsättningen skulle vara tvungna att förhandla om sina egna arbetsvillkor. I det 100-åriga Finland ska man inte återgå till ett läge då dagens arbete auktioneras ut vid hamnens eller fabrikens portar”.

I det korta perspektivet har EK och Mattila gett SDP gratis bränsle mitt i kommunalvalskampanjen. Det som oroar i ett längre perspektiv är vilken signal detta ger till arbetsmarknadens övriga parter och det politiska fältet.

I ett svårt ekonomiskt läge har arbetarna tagit sitt ansvar. Vilket ansvar har EK tänkt sig ta för att få Finlands ekonomi på fötter? Var är moralen?