Det har på lördag förflutit 60 år sedan undertecknandet av Romfördraget, fröet till dagens EU undertecknat av Italien, av Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland:

Jubilaren är inte riktigt kry och marscherar framåt i uppenbar otakt med sig själv.

Den hårda kärnan – om man nu vill använda ett sådant uttryck – bestående av de sex ursprungliga länderna medlemmarna i dåvarande EEC, vill påskynda utvecklingen mot ett ännu fastare sam­arbete, medan en rad andra länder, främst de relativt nytillkomna medlemmarna i Östeuropa, vill slå på bromsen och på sin höjd skynda långsamt.

Lägg därtill att Storbritannien folkomröstat om att lämna unionen och att det finns starkt EU-­kritiska röster till och med i EU:s hårdaste kärna med en Marine Le Pen som är beredd att för Frankrike ur den europeiska gemenskapen.

Det var ett ganska uniformt sällskap som formade EEC för ett par mansåldrar sedan, och bilden av enhetlighet förändrades knappt då övriga länder i Västeuropa anslöt sig till unionen.

Trots många skillnader befann man sig både ­kulturellt och ekonomiskt på samma planhalva.

Det nya stora EU uppstod då länderna i det forna östblocket anslöt sig.

De ekonomiska realiteterna i låt säga Sverige och Nederländerna å ena sidan och Rumänien och Bulgarien å andra sidan är som från skilda planeter.

Ändå är man delar av samma ekonomiska ­spelregler.

Det här är ett av de grundläggande problemen i dagens Europa.

De här skillnaderna går också igen i attityderna till hur EU ska utvecklas.

Nu ska de här skillnaderna också beaktas i EU:s strategi. Europa ska fortsätta sträva åt samma håll men på en tvåfilig väg. De grundande medlemmarna förslår att de medlemsländer som så önskar ska få gå längre än de övriga.

Då inställer sig frågan – vilken fil ska Finland välja?

Svaret hänger ihop med motiveringarna till att vi alls sökte medlemskap i EU.

Jo, det handlar om ekonomi och fri rörlighet för människor, varor och pengar.

Men det handlar också om både säkerhetspolitik­ och, i allra högsta grad, om en markering av vår identitet.

Finland hör hemma i den västliga gemenskapen.

Legendariske nationalsymbolen, general Adolf Ehrnrooth fick till det i en radiointervju inför den finländska folkomröstningen 1994, då han med sitt kärva sätt sade att ”man talar om arealstöd för ­gurkor, när det handlar om rikets säkerhet”.

EU:s framtid formas inte bara av de enskilda medlemsstaternas val av körfil, utan självklart av vägval på högsta nivå i unionen.

Kärnfrågan är hur man ska återge medborgarna­ i medlemsländerna känslan av legitimitet för ­unionen.

Ett svar på fråga hur man ska uppnå detta är att EU ska fokusera på de stora frågorna och skaka av sig den massiva inblandningen i vad som uppfattas som petitesser och som man gott kan fatta beslut om på nationell eller till och med lokal nivå.

Däremot ska man inte ge en millimeter avkall på centrala frågor som handlar om rättstatsprincipen och mänskliga rättigheter.

De senaste åren har både Ungern och Polen på flera punkter glidit i väg från centrala europeiska­ värderingar i de här frågorna och anklagat EU för inblandning i landets interna angelägenheter då Bryssel lamt försökt protestera.

Det handlar inte om inblandning i interna ange­lägenheter om EU försvarar yttrandefrihet och domstolars oberoende. Det är EU:s förbannade­ skyldighet att försvara medborgarnas fri- och ­rättigheter.

Ett EU som står för de värderingarna är ett EU där Finland ska vara med i kärnan och påskynda en starkare union och ha största möjliga ­inflytande i.

Tidigare statsministern och talmannen Paavo Lipponen (SDP) har alldeles rätt då han i en debattartikel i söndagens Helsingin Sanomat (19/3) slår fast att Finland på villkors vis (”suis surminkaan”) inte får fastna på ett sidospår med länderna i Östeuropa.

Ett starkt EU är Finlands fördel.