Kritiken mot vårdreformen och speciellt införande av valfrihet inom vården växer sig allt starkare.

Regeringens plan har nu varit på utlåtanderunda, men tidtabellen, valfrihet från 2019, ter sig orealistisk av många orsaker. Bland annat biträdande justitiekansler anser att lagförslaget verkar halvfärdigt.

Dessutom kräver Högsta förvaltningsdomstolen klarhet i hur valfriheten ska tillämpas inom socialvården, och då explicit inom barnskyddet, och hur övervakningen av serviceproducenterna ska förverkligas. Ett anmärkningsvärt påpekande av domstolen som regeringen inte kan nonchalera.

Det är också uppenbart att socialvården hamnat i skuggan av hälsovården i denna reform.

Oppositionen kommer att lämna in en interpellation och riktar sin kritik främst mot bolagiseringen av den offentliga servicen inom social- och hälsovården då den 2019 ska överföras till landskapen. Man anser att detta leder till att de privata vårdbolagens vinster ökar, liksom kostnaderna, och att jämställdheten mellan medborgarna minskar.

I och med vårdreformen ska var och en finländare fritt få välja ett visst servicepaket inom primärvården, oberoende om det är en privat eller offentlig vårdcentral eller om den upprätthålls av tredje sektorn. Vårdcentralen väljs för ett år i taget, och där ska man få vård för de "allmännaste symtomen och sjukdomarna", vilket inte är närmare definierat. De sociala tjänsterna finns alltså inte i den direkt valfria vårdcentralen, men däremot ska alla som får skattemedel ta ansvar för att handleda patienten vidare om det gäller "korta, tillfälliga socialtjänster". Den del av vården som inte ingår i det direkt valbara paketet finns hos landskapets affärsbolag. Det är en stor del av socialvården samt specialistvården. Därför ska man också välja en sådan enhet.

Det låter alltför komplicerat, anser de utlåtanden som kommer från socialsektorn.

Förutom alla val som den enskilda medborgaren ska göra finns också en ekonomisk dimension. Genom vårdreformen är det tänkt att kostnadsutvecklingen ska stävjas med tre miljarder euro. Ett av verktygen heter bolagisering, följt av konkurrensutsättning och upphandling.

Men nu har det visat sig att jobb som utförs enligt kommunala kollektivavtal är 7–8 procent dyrare än samma jobb inom den privata sektorn, har Näringslivets delegation (Eva) räknat ut. I pengar räknat talar vi om 1,5–1,7 miljarder extra som kommunerna betalar årligen för kommunalt utfört arbete.

Den största tilläggskostnaden kommer från pensionsavgiften som i kommunerna i snitt är fyra procentenheter högre än i den privata sektorn. Den kommunala sektorn har också beviljats bättre pensionsförmåner än på den privata sidan. Resten av skillnaden kan förklaras med kommunernas och företagens kollektivavtal. Minimilönerna inom den kommunala sektorn kan vara lägre, men arbetstiden är kortare och semestrarna längre.

Uträkningen som är gjord av Evas forskningschef Ilkka Haavisto presenteras i publikationen "Onko kuntatyö kallista" (Är kommunalt arbete dyrt). I uträkningen ingår sex yrkesgrupper: närvårdare, sjukskötare, städare, servicemän, barnträdgårdslärare och klasslärare.

Då social- och hälsovården inom ramen för den nya valfriheten ska konkurrensutsättas i samband med vårdreformen så är risken överhängande att den offentliga sektorn kommer att vara helt chanslös. Haavisto föreslår därför att det extrapris som pensionsavgifterna förorsakar borde jämnas ut och de kommunala arbetsvillkoren ändras så att de blir förmånligare för arbetsgivaren.

Kanske detta är orsaken till att Samlingspartiet så hårt kör på valfriheten, det vill säga bolagiseringen av social- och hälsovården. Man ska heller inte blunda för att bolagiseringen och konkurrensutsättning öppnar kostnadsstrukturerna inom den offentliga sektorn. Det kan berätta hur effektiv eller ineffektiv serviceproduktionen är.

Vården av de ”tunga” patienterna blir kvar inom landskapet. Samtidigt är tanken att hindra de privata vårdbolagen att göra alltför stora vinster genom att bolagen får ett visst arvode per klient. Ifall det arvodet tillräckligt ”stramt” påverkar detta företagets avkastning och risker. Frågan är hur det påverkar vården av klienterna?

Men vilken sektors spelregler ska de landskapsägda bolagen följa?

Som det nu är kommer de privatägda bolagen att vinna alla upphandlingar eftersom de erbjuder vård och service till ett lägre pris än de offentligt ägda bolagen. Eller finns där en lösning som gör att offentligt bolag och privat ägda bolag på enahanda grunder kan konkurrera på samma villkor? Hur ser den i så fall ut?

Frågan är inte helt ointressant då vi snart ska gå in i samarbetsförhandlingar som rör över 200 000 kommunala arbetstagare som ska överföras till landskapen och sedan till den nya bolagiserade verksamheten. För att sedan konkurrensutsättas.

De oklara frågorna och den strama tidtabellen i kombination med den massiva strukturella förändringen har gjort att fler tunga experter vill skjuta valfriheten, det vill säga bolagiseringen, på framtiden.

Frågan är om regeringen har förmågan att ta till sig fakta. Men med den halvmesyr till reform som nu varit på utlåtanderunda bygger vi inget Strömsö.