Företagsledare Sipilä vill ha resultat, snabba resultat. Tyvärr – med tanke på det allmänna bästa – råkar han vara statsminister Sipilä också.

I Yles morgontv i går sa en expert än en gång att tidtabellen för vårdreformen är orealistisk. Mannen i fråga var Matti Kekomäki, professor emeritus i hälso- och sjukvård.

Kekomäki upprepade sig. Han hör till den skara experter som redan tidigare luftat sina farhågor i offentligheten.

För mycket är öppet, säger han.

Lagpaketet gällande vårdreformen ska bli färdigt den här veckan, insisterar Sipilä.

Bara några punkter kräver mer filande och det mest av det filandet är redan gjort, sa statsministern förra veckans tisdag. Det var i samband med att utlåtanderundan gällande valfriheten inom vården avslutades. Sipilä anser med andra ord att det inte behöver sättas mer tid än några få dagar på alla de hundratals utlåtanden som avgetts.

De fem oppositionspartierna har lämnat in en interpellation gällande vårdreformen – och då främst valfriheten. Den kommer att behandlas i riksdagen i dag på eftermiddagen.

Vårdreformen har blivit en sådan soppa att det numera är svårt att komma ihåg vad utgångs­punkten var – vad skulle reformen leda till?

Främst fyra saker:

– bashälsovården (den som i dag ges på hälsovårdscentralerna) och socialvården skulle för­bättras

– samarbetet mellan den ”vanliga” sjukvården (centralsjukhus) och specialsjukvården (uni­versitetssjukhus) skulle förbättras

– ojämlikheten (den regionala, exempelvis) skulle minska

– vårdkostnaderna skulle sjunka.

Fem professorer finska Yle bett utvärdera reformen ser så gott som inga tecken på att vi med regeringen Sipilä i spetsen skulle vara på väg i den här riktningen.

Jussi Huttunen, Folkhälsoinstitutets förre chef, säger att reformen i stället kan föra oss bakåt. Den är ”ett hopp rakt ut i det okända”. Det enda han uttrycker sig positivt om är den bedömning av reformens följder, positiva och negativa, som sammanställts och fogats till lagutkastet.

”Om man läser den kan man inte komma till någon annan slutsats än att reformen inte kan föras framåt i den form den nu har”, säger han.

Så varför läser regeringen inte sin egen läxa?

Heikki Hiilamo, professor i socialpolitik, säger att den förslagna valfriheten försvårar eller till och med omöjliggör en integrerad vård – det att en patient enkelt skulle kunna gå vidare uppåt i vårdkedjan. Han ser en risk för att kostnaderna ökar och hänvisar precis som Huttunen till den konsekvensbedömning som gjorts:

”Varför fortsätter man fast man är medveten om riskerna?” Valfriheten borde enligt Hiilamo introduceras i mindre skala, på försök.

Martti Kekomäki (se ovan) kör på samma linje som Hiilamo. Om hälsovårdscentralnivån ska skötas av bolag som ska gå runt ekonomiskt blir frestelsen stor att skicka dyrare patienter vidare till den nivå som landskapen ska sköta – med statliga medel. Det sker redan i viss mån men bolagisering på basnivån skulle öka risken avsevärt.

Konkurrensutsättning och bolagisering skapar så kallade transaktionskostnader: Kostnader för marknadsföring/reklam, för det arbete som krävs för att ro avtal i hamn, fastslå och övervaka kvalitetsnivåer, övervaka att överenskomna mål uppnås. De här kostnader kan enligt Kekomäki blir betydande. I USA utgör de cirka 30 procent av vårdkostnaden.

Och patienten betalar – utan att för den skull kunna garanteras bättre vård.

Anneli Anttonen, professor i socialpolitik, frågar sig varifrån de bolag som ska efterträda dagens hälsovårdscentraler plötsligt ska få all den breda kompetens som behövs inom socialvården – beredskap att hjälpa misshandlade barn, försupna medelålders män, bostadslösa, spelberoende, gamlingar som lever i misär men vägrar flytta. Hur omvandlas de här människorna till lönsam business?

På den lägsta nivån är det visserligen tänkt att dessa personer enbart ska få råd och anvisningar. Anvisningar vart? Till landskapsnivån och de statliga pengarna?

Regeringen borde enligt Anttonen ha mod att backa och anslå mer tid. Allt annat är att leka med elden och ett hus brinner bara upp en gång.

Professor Anneli Pohjola säger att lagförslaget till den del det gäller valfriheten är halvfärdigt och svårbegripligt. Det är en utmaning också för en expert att lista ut hur helheten är tänkt att fungera. Och det är inte bara lagtexten som är svårbegriplig, också det system den skissar upp är krångligt och fragmenterat.

Om en reform dragit ut på tiden är det naturligt att politiker känner press att äntligen kunna peka på resultat.

Men: ”He ska leengär havas än järas”, sa man förr på den österbottniska landsbygden. Men andra ord: det självklara, naturliga målet var att det man tillverkade skulle användas en längre tidperiod än den tid man satte på att tillverka det. Alltså lönade det sig inte att fuska för att bli färdig snabbt.

Oppositionen yrkar i samband med dagens interpellation på att vårdreformen ska underkastas en parlamentarisk beredning, att hela partifältet ges möjlighet att medverka. Det vore hög tid för rege­ringen att slå in på den vägen.