Att kvävas är ett fruktansvärt sätt att dö. Om man nu alls ska rangordna olika dödsorsaker.

Videoklipp och bilder av människor som kippade efter andan, av döda med fradga runt munnen, kablades ut över världen i tisdags. Gasattacken i nordvästra Syrien – i Khan Sheikhoun i Idlib­provinsen, kontrollerad av rebellgrupper – krävde åtminstone ett 70-tal offer.

På en bild ligger ett tiotal barnkroppar på rad.

Tills händelsen utretts måste den ändå officiellt gå under beteckningen ”misstänkt stridsgas­attack”. Därför: Utred, utred, utred!

Huvudmisstänkt är den syriska regimen. En del av rebellgrupperna som deltar i det syriska inbördeskriget må vara mördarkohorter; det gäller inte enbart IS. Men deras möjligheter att genomföra en gasattack från luften är obefintliga.

Det alternativ Syriens allierade, vår granne i öst, fört fram – att den dödliga gasen härrörde sig från ett gaslager i en rebellkontrollrad byggnad rege­ringens flyg råkade bomba – förefaller inte trolig. Men för all del: Glöm inte heller det scenariot i den kommande utredningen.

Vårt minne tenderar att vara kort. En ohygglighet överskuggas snabbt av en ny ohygglighet och det långsamma, långsiktiga arbetet för att förhindra en upprepning av ohyggligheterna sker så gott som alltid i medieskugga – om det sker alls, det vill säga, eller ebbar ut efter en första ansats. Vem minns Damaskus?

För snart fyra år sedan, i augusti 2013, dog över 1 400 syrier i en attack med kemiska vapen mot en förort till Damaskus. Flera hundra var barn.

Det skedde ett år efter att USA:s dåvarande president Barack Obama i ett uppmärksammat tal talat om ”den röda linjen”. Ifall Assad-regimen tog till kemiska vapen skulle det innebära att den överträdde den linjen i förhållande till USA och ett militärt ingripande skulle kunna bli aktuellt.

Men mellan raderna i Obamas tal fanns ett under­liggande budskap: Assad-regimens innehav av kemiska vapen var av ondo framför allt för att dessa kunde hamna i fel händer när inbördes­kriget böljade fram och tillbaka.

Något militärt ingripande från USA:s sida blev det som känt inte. Men pressen efter masslakten i augusti 2013 blev trots allt så stor att internationella inspektörer släpptes in i landet för att se till att Syriens lager av kemiska vapen förstördes. En liten del togs om hand av Ekokem i Riihimäki. Fram tills dess hade några lager med kemiska vapen inte ens existerat – enligt regimen i Damaskus, alltså.

Syrien pressades också att underteckna ett internationellt förbud mot kemiska vapen. Främsta pådrivare var PRCW, Organisationen för förbud mot kemiska vapen, som samma år fick FN:s fredspris för sin insats i Syrien.

De misstankar som PRCW luftade efteråt – om att hela arsenalen inte var oskadliggjord – bekräftades redan 2014. Och sedan igen 2015. Då kom exempel på att den syriska regimen använt klorgas. Men denna veckas attack är den mest om­fattande sedan 2013.

Syriens president Bashar Al-Assad har de allra senaste åren lyckats bra med att framställa sig själv som det enda realistiska alternativet, oavsett vad han gör mot den egna befolkningen. Också parter som tidigare krävde hans avgång har backat. Lång, slätrakad, kostymklädd, skenbart västerländsk ... ”Skulle inte jag vara ett oerhört mycket bättre alternativ än de där blodtörstiga extremisterna. Jag är garanten för att de inte ger sig på er.”

Gasattacken blev i det avseendet en plump. Den kan inte suddas bort genom att hänvisa till att också IS både innehar och har använt kemiska vapen. Det kom igen en ful fläck på den dyra kostymen, en fläck västledare nu fixerar på.

I USA vet Donald Trump inte hur han ska vända sig. Hans administration har signalerat att den vill fokusera på kampen mot IS och att Assad är ”en politisk realitet.” Inflytelserika talesmän för Trumps eget parti har motsatt åsikt: Assad måste gå.

FN:s säkerhetsråd väntas enas om ett för­dömande uttalande om gasattacken inom de närmaste dagarna. De politiska ledare, på landsnivå eller FN-nivå, som inte gör allt som kan göras för en snabb utredning av döden i Khan Sheikhoun borde sättas åt så att de får svårt att andas.