Det första gick – med förlov sagt – inte alls bra. SDP landade på ett av sina sämsta valresultat någonsin, 16,5 procent, och tappade åtta riksdagsmandat.Inför årets kommunalval pekade partiets understödssiffror länge bara uppåt, och partiet har tidvis kravlat sig upp över 20-procentsstrecket för att kämpa med Samlingspartiet och Centern om titeln som landets största parti och haft perioder då man legat i topp.

En självsäker Rinne har talat om urtima val, och partiets beredskap för ett hastigt uppkommande riksdagsval sägs vara god.

De senaste enkäterna har dämpat entusiasmen. Skillnaderna mellan de tre största partierna är hårfin och ryms inom felmarginalen, medan Sannfinländarna visar en påtaglig återhämtning.

SDP har inte lyckats kapitalisera sin oppositionsställning. Centern och Samlingspartiet har mer eller mindre behållit sina positioner, och ryktena om Sannfinländarnas död är klart överdrivna.

Antti Rinne har som ledare för det största oppositionspartiet inte lyckats profilera sitt parti som det självklara alternativet. Detta sagt med insikt om skillnaderna mellan riksdagsval och kommunalval. Men trots att det är helt andra frågor som avhandlas i landets hundratals fullmäktigesamlingar än i riksdag och regering är det politiken på riksnivå som formar debatten och partiledarna som tar äran för framgångarna – och bär hundhuvudet då det går dåligt.

De tre stora ligger som sagt inom felmarginalen, och för regeringspartierna är det hugget som stucket hur man klarar sig i den kampen. I den positionen är ett "bra" valresultat gott nog och kan förklaras som en avvärjningsseger.

För det ledande oppositionspartiet är allt utom en förstaplacering ett nederlag. För Antti Rinne är ytterligare ett nederlag en katastrof, och som Olli Ainola skriver i tisdagens Iltalehti, början på nedräkningen.

Förlorar SDP det här valet kan väntan på partidagen 2018 bli lång för dem som vill byta ordförande i partiet.

Ett sådant byte är ändå ingen garanti för återhämtning och framgång, det har SDP erfarenhet av.

Ulf Sundqvist blev inte den messias som lyfte partiet efter Pertti Paasios egid, och Antti Rinne fick en minst sagt skakig start efter att som utmanare ha slagit ut Jutta Urpilainen 2014. Och det lyft SDP haft kan snarare tillskrivas regeringens tillkortakommanden och speciellt besvikelsen på Sannfinländarnas agerande än en framgångsrik oppositionspolitik från Rinnes sida.

Den realpolitik som Sannfinländarna har tvingats föra i regeringsställning har drivit en del av de väljare som flytt från SDP tillbaka till fadershuset.

Om Rinne däremot lyckas leda SDP till en klar seger i morgon börjar varningsljusen blinka för regeringen Sipilä.

Flera källor med insikt i de inre kretsarna talar om svåra slitningar mellan Samlingspartiet och Centern. Ändå får man förmoda att de tu gör allt för att hålla leden samlade till man säkrat vård- och landskapsreformerna.

Där står två enorma prestigefrågor på spel.

• Samlingspartiet har satsat allt på valfrihet i vården.

• Landskapsförvaltningen har varit Centerns våta dröm i ett halvsekel.

Ändå sägs relationen mellan de två stora vara så ansträngd att det är svårt att se hur konstellationen skulle kunna bestå efter nästa riksdagsval.

Fram till dess ska man vara färdig att hålla samman också om Sannfinländarna väljer att lämna regeringen.

Regeringssamverkan brukar vara förödande för ett utpräglat populistparti. Etablissemanget lyckades krama sönder Sannfinländarnas rotparti Landsbygdspartiet genom att ta dem i regeringen, och medverkan i regeringen Sipilä har fått skrällen från 2011 och 2015 att smälta som en glass kvarglömd i Soinis svarta Ministeraudi.

Om partiet i juni väljer Jussi Halla-aho till ordförande är sortin garanterad och snabb. Han är mer eller mindre orörbar både för Samlingspartiet och för Centern. Den avgången kan bli påtvingad.

Väljer man i stället Sampo Terho kan denne senare välja att ta sitt parti ut ur regeringen för att positionera sig som ilsket oppositionsparti inför nästa riksdagsval.

Vad händer då?

• Om SDP fortfarande har vind i seglen och Rinne lyckats leda partiet till seger vid morgondagens val vill partiet med säkerhet ha nyval. Men med tanke på resonemanget ovan om prestige är det osannolikt att Centern och Samlingspartiet vill vara med om det spelet.

• I plan B ingår garanterat inte SDP som ersättare för Sannfinländarna. Ingen av de tre stora vill ha den modellen. Om regeringen ska överleva sker det sannolikt med att man får med sig SFP och KD. Försiktigheten i de partiernas oppositionspolitik – det är egentligen bara i frågan om Vasa centralsjukhus som SFP haft riktigt hög profil – visar att man har tillräckligt många gemensamma värderingar för att kunna överväga det alternativet. I en försiktigare modell ställer man upp som tysta bolagsmän för en minoritetsregering.

Frågan om hur SDP skulle agera i opposition tillsammans och i konkurrens med Sannfinländarna öppnar för många spekulationer.

SDP står inför många vägval.