Men här är det ingen som tigger eller stjäl. Människorna som mist det mesta vill bara att någon ser och hör dem.

Vi vandrar bland tälten som byggts av presenningar och bamburör. En del har övergetts, en del har raserats, i en del bor det ännu folk.

De vi möter säger att här ännu bor över hundra familjer, sammanlagt omkring 450 personer. De har bott här ända sedan det första stora skalvet förstörde deras hem i slutet av april 2015.

Kontrasten till omgivningen är enorm. Lägret ligger precis intill ett lyxhotell, och ett stenkast ifrån finns en buddhistisk vallfartsort, som också utgör en av de populäraste turistattraktionerna i Kathmandu.

Framför lägerkontoret förs en hetsig diskussion mellan invånarna och polisen. Vi förstår inte ett ord men stämningen är spänd.

Bjuder på det lilla hon har

En kvinna kommer fram till oss och presenterar sig som Maya Nepali. Hon brister i gråt och berättar att poliserna tänker tömma lägret som för invånarna blivit ett hem under de gångna två åren. Vad ska de göra – utanför lägret finns inget för dem.

Nepali bjuder oss hem till sig. Vi kan nätt och jämnt stå upprätt i tältet. Luften under presenningarna och pappbitarna står still i den stekande middagssolen. På jordgolvet finns en madrass. Förutom ett par små ljus som sparats för kvällen finns ingen belysning. Ett hörn utgör kokvrå.

Nepali bjuder på te. Hon vill dela med sig av det lilla hon har. Med fler tårar i ögonen vill hon bara berätta sin historia.

Innan jordbävningen jobbade hon som skräddare i tjugo års tid. Hon bodde i en hyreslägenhet i Kathmandu. Efter skalvet lät hyresvärden inte längre henne bo i lägenheten så hon hade inget annat val än att flytta in i lägret. Som skräddare kan hon inte längre jobba, för hon har ingen symaskin. Inte ens nål och tråd.